För några dagar sedan hittade jag en insändare i en gammal veckorevyn som Peter släpat hem. Tjejen var tjugotre år och hade varit tillsammans med en kille i fyra år. Nu ville han förlova sig, och hon fick stora hispan. Ju längre jag läser texten desto klarare står det för mig att hon nog borde tänka sig för både en och två gånger. När något känns fel, är det oftast det.
Jag själv som tjugotreåring var totalt okapabel att se om jag var kär, och en kille från Hudiksvall hade fångat mitt hjärta, och höll det hårt, hårt i massor av år utan att ta konsekvenserna av det han gjort. Så tjugotre år gammal var jag flyttad till Stockholm, men hjärtat kvar i Hudiksvall.
Inget bra scenario för att skapa ett förhållande med en ny kärlek, men jag försökte flera gånger att radera ut min kärlek som var intensiv, smärtfylld och omöjlig att bli av med. Killen förföljde mig i drömmarna, och dagtid tyckte jag mig se honom överallt. Det mest underliga är, att trots våra känslor blev vi aldrig ett riktigt par. Kanske var det smärtan i det som gjorde att jag varje gång vi sågs släppte allt jag hade i händerna för att kasta mig i hans famn, och bli sårad igen. Ett destruktivt tillvägagångssätt som skadade min syn på killar, och ruskade om min värld med jämna mellanrum.
Det är bland annat om den tiden min kommande självbiografi JA ÄLSKER DÄJ JA handlar.
Nåväl, som trettiosexåring mötte jag Peter, helt annorlunda än alla andra pojkvänner jag haft genom åren, Han var lång, kraftigt byggd, självgående, charmig, aldrig bangen att göra saker, och bäst av allt kär i mig, och beredd att satsa på oss. Helt enkelt en MAN
Nu blev det naturligtvis en massa komplikationer, och han började med det här berömda katt och råttaspelet.
En dag satte jag ned foten, och frågade hur Peter ville ha det, och om vi skulle satsa. Då sade han ja, och allt lades sakta men säkert på plats. Den stökiga tiden med exflickvänner som ständigt ringde, och karlar som ibland var mysig, ibland avvaktande försvann.
Några år senare var jag sambo, och lycklig...i alla fall trodde jag det...
Tankar om han var den rätte poppade upp då och då i hjärnan.
När jag surfade runt på nätet märkte jag snabbt att det var många som undrade detsamma.
Men veckorevyns Hanna Arnhög skrev en enormt bra sak angående det. Nämligen det här:
"Jag frågade en kvinna jag känner, som varit gift i tjugo år, hur hon visste att hennes man var den rätte. Vet du vad hon svarade? Att hon inte visste. Det enda hon var säker på var att varje gång hon tänkte sig ett liv utan honom, kom hon fram till att det var ett liv hon inte ville leva..."
Det var väl en ganska bra förklaring?
Peter är min bästa vän, och jag älskar honom intensivt. Att leva utan honom vid min sida skulle göra mitt liv tomt och tråkigt. Vi är två själskamrater, båda lika intensiva som en vårflod. och med humör som tigrar.
Precis så är det!
SvaraRaderaJag har levt med samme man i snart 25 år och vi är som hund och katt emellanåt.
Eller, ganska ofta om jag ska vara ärlig.
Vi är bägge storasyskon och vana att bestämma och det har vi fortsatt med genom vårt liv ihop.
Jag har ingen aning om han är den "rätte" men jag har ingen ambition att ta reda på om det skulle kunna tänkas finnas någon "bättre".
Vi har vuxit ihop och ett liv utan honom skulle vara förfärligt.
Tror jag?