Jag ger upp, abdikerar och lämnar över varabästkronan tlll någon annan.
Istället tänker jag gå ut till sjöss och bli pirat
Eller, varför inte raka av mig allt hår och gå in i främlingslegionen för att bli soldat, för att slåss och skjuta huvudet av människor dagarna i ända. All ilska jag har samlat på mig räcker som vapen, några gevär behövs inte. Knytnävarna är starka i skinnet efter alla duster med sonens fotbollar, och makens boxboll nere i källaren.
Jag vill inte längre frustrerat höra orden ”jag hatar dig” rinna ur en söt barnamun som knappt hunnit ur blöjorna, och jag vill absolut inte höra min älskade kalla mig mamma. Vart tog älskling vägen? Och snyggingen min? Alla vackra ord som östes över mig då vi träffades?
Vem vet? Jag kanske är en fantastisk läkare, eller varför inte vetenskapsman, eller i mitt fall vetenskapskvinna. Eller varför inte bilmekaniker.
Bara inte vara mamma och fru, en sådan som ständigt står till tjänst och trycker bak sina önskningar för att uppfylla andras. Någon som plockar upp saker från golvet från morgon till kväll, men ändå får höra sin make klaga på hur ostädat det är.
Någon som väcker trötta män på morgonen , och fixar frukost medan han läser tidningen.
Jag abdikerar och lämnar min familj, trött i själen och tyngd av skam över att inte klara av något så enkelt som att vara mamma.
Det är inte enkelt att vara mamma.
SvaraRaderaHaha, känner igen allt från min måndagskväll - med det lilla undantaget att jag aldrig blivit kallad för mamma av min man!
SvaraRaderaSå kan det kännas ibland.
SvaraRaderaEn känsla som både män och kvinnor kan ha från tid till annan. Gillar att hon har så många fantastiska drömmar inom sig. Skulle hon gjort verklighet av det saknades inte alternativ. Gillade den.
SvaraRaderaigenkännings faktor hög.
SvaraRadera:)