Mamma tycker...

För en liten stund sedan ringde min mamma. Samtalet lät ungefär så här:
"Hej gumman, hur är det? Jag vill bara tala om att jag skäms över att ha tvivlat på din skrivkapacitet. Jag har läst din bok du gav mig. PAPPERSKÄRVOR hette den va? Du är briljant. Vilken fantasi du har, men.." Hon tvekar innan hon fortsätter. "Varför skriver du om så tunga ämnen?"
Jag ler, och både känner och ser hur håret reser sig på mina armar. Min mamma är bokslukare, och mycket bestämd med vad hon gillar och inte. Hon och många andra har varit lite avog mot mitt yrkesval, och ofta tjatat om att det vore bättre om jag fokuserade på att hitta ett "riktigt" jobb.

Jag behöver däremot inte fundera länge på svaret. "Jag vill med mina texter visa på för folk vad som pågår bakom dörrarna. Väcka debatt och provocera. Förresten skall några kronor per bok gå till stöd till barn utsatta för sexövergrepp när jag säljer nästa bok. Vill du vara testläsare förresten?"
Jag nästan hör hur hon vrider olustigt på sig, och rösten är tveksam när hon svarar. "Nja, jag...ärligt talat så skulle jag aldrig köpa en sådan tung bok som du skriver nu. Efter vad du berättat om den vågar jag nog inte läsa den, men...jag kan försöka."
Hon pratar om begravningen, och hur vackert avslut han fick. Med skönsång, vackra ord och MASSOR av tårar. Jag tror ingen gick därifrån utan blanka ögon, och rödgråtna kinder.
Jag hoppas att jag aldrig mer behöver vara med om något dylikt.

Innan vi lägger på säger mamma att hon är stolt över mig, och att hon tror på mitt skrivande.

Konstigt nog känns det som om jag begåvats med en multimegastor stjärna i protokollet, för det spelar ingen roll hur mycket självständighet som jag lagt i mitt liv, att få hennes eloge betyder massor, och jag är fylld av lycka när vi avlutar samtalet med det vanliga puss och kramandet.