Sedan kom barnen och krävde mat, mat, mat...
Jag har pratat runt lite med mina vänner, och många med mig känner likadant.
Det är underbart att vara hemma med ungar, men...livet verkar plötsligt bara handla om mat, och fika.
Vilken lyx det skulle vara att ha en privat kock som fixade maten.
Det är samma sak med smink.
Jag har aldrig fattat vitsen med att först tvätta ansiktet omsorgsfullt, och sedan kladda det fullt med krämer och puder. Numera är det ytterst sällan som jag sminkar mig.
Min lilla dotter däremot är fascinerad av den där världen, och jag blir inte förvånad om hon börjar tidigt med sådant där.
Zabine är allt jag inte är...förutom utseendet.
Lilljäntan är superfeminin, långbent, gråtig och supertjej. Samtidigt är hon en kopia av mig som liten. Till och med hennes små glada skutt får mig att le igenkännande.
Det ständiga blomsamlandet, och letandet efter nya djur och insekter att rädda. Sjungandet och hopsnickrandet av nya sånger, berättandet, skrattet är andra saker som jag vagt känner igen. Min mamma har berättat en hel del, men då och då poppar korta minnesfrekvenser upp, och jag hör min egen röst som liten. Schcizofrent eller hur? Men samtidigt är det en gudagåva att ha sådana minnen.
Jag hade en lycklig barndom, till och med underbar. Mitt liv utspelade sig långt ut på landet, med en ständigt hemmavarande mamma, och farmor ett stenkast bort. Jag hade djur i massor, och sjön låg nedanför huset med möjligheter att bada, fiska, eller ligga och studera sjöfåglar.
Min mormor bodde i staden intill, och jag träffade henne minst en gång i veckan.
Med sorg i hjärtat ser jag mina små växa upp utan närvarande mor- och farföräldrar. Visst träffar de farmor och farfar ibland, men det är långt mellan gångerna. Mormor och morfar bor trettio mil bort, och träffar barnbarnen ännu mer sällan.
Den där underbara samvaron med gamla får våra små hitta på annat håll. Det blir grannar och bekanta.
Egentligen vore det superbt för ungarna om vi bodde i så kallat familjehus. Jag tror att ungar som umgås med äldre och får lära sig historia ur deras perspektiv, höra om förfäder, och vad som gällde förr i tiden. Kort sagt lyssna på farmors eller mormors historia om livet...
De barnen får en grundtrygghet, och blir inga satungar som slår sönder busskurer och gamla tanter. De ungarna fylls av respekt för livet, en visdom som mamma och pappa inte är kapabel att ge hur mycket de än vill.
Kriminella talar ofta om att de vill ha respekt, men det får man bara genom att själv respektera.
I min pågående film och bok med arbetsnamnet Skam och Skuld har jag en karaktär som heter Benjamin. Han har aldrig fått respekt på det viset. Benjamin växer upp med en snedvriden syn på vad kärlek är, och inser med förtvivlan som fjortonåring att världen inte alls är sådan som hans föräldrar sagt. En schizofren mamma och icke närvarande pappa ställer honom ensam utan vare sig skydd för andra barns påhopp eller naturliga känslor.
Av någon underlig anledning handlar mina böcker ofta om de som hamnat utanför, och jag söker orsaken till varför det blivit så. Deras hjärnor blir mentalt dissikerade i mina texter, och ytterligheter speglar deras liv.
Jag tänkte läsa in början på boken, och sätta ut den på bloggen, men...tiden räcker inte riktigt till trots att jag naggar nattsömnen grovt i kanterna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.