Skrivpuffstema Avgöra - barn, barn älskade barn

Min yngsta son Hampuz tränger sig ned bredvid mig med munnen full av bulla, och jag ställer frågan ”Vad skall du göra idag?” till honom.

”Hjälpa dig…”säger den lille och ler sådär gulligt som bara han kan.

Sanningen att säga skulle jag gärna haft fler ungar, för att ha dessa små mirakel runt sig fyller hjärtat både med glädje och kärlek.
Det riktigt svämmar över av känslor ibland, och jag har svårt att hålla tillbaka gråten när jag tänker på hur lyckligt lottad jag är som fått TRE underbara mirakel och en karl som är värd guld i massor.

Idag är Hampuz  tre år och åtta månader, en blond sötnos med blågrå ögon fulla av bus, och en kropp som är fylld av blåmärken och revor efter tjyvnyp från syskonen och alltför snabb framfart i livet. Han är på väg att lämna blöjstadiet och älskar att hjälpa till med både städning, diskning, och tillagande av mat.

I Hampuz liv finns en gnutta ondska från en dagiskamrat, men annars vet han inget om sådant.

Till skillnad från min karaktär Benjamin i boken har nämligen Hampuz en frisk mamma och pappa som värnar om honom och syskonen, och aldrig, aldrig ens hyser sådana tankar som Benjamins mamma har.

Min lilla prinsessa och älskling som kan vara lite väl melodramatisk ibland är sex år och fyra månader. En liten tjej som verkar vek, men är tuffare än man tror. Hon älskar att sjunga och dansar runt på golvet med det långa lockiga håret utslaget över en gyllenbrun späd kropp. Runt, runt går det medan leendet blir allt större för att till slut brista ut i ett glädjeskrik över att bara finnas.

Zabine pendlar mellan att vara en gör-det-självare till att klamra sig intill mig och gråtande be mig sova i hennes säng för att hon drömmer mardrömmar. Testar mina gränser, och terroriserar äldsta brodern som hon faktiskt brottat ned några gånger.

Vår förstfödde son Razmus som var så enormt efterlängtad den där varma sommardagen 2003 har precis fyllt åtta år, och älskar tv-spel och lego.

Han är inte alls lika kramig som de yngre, men ibland trillar den tuffa fasaden av och han kryper in i min famn med ett lågt. ”Jag älskar dig mamma.”

Igår gjorde han det. Vi hade bråkat i stort sett hela dagen, om allt, allt, allt, och stämningen härhemma var dov.

Efter kvällsmaten kröp barnen motvilligt i säng, och klockan hann bli elva innan alla sov. Jag lade mig först med Lilleman som sprudlade av bakvänd energi. Han var dödstrött. Och somnade på bara några minuter.

Efter det lade jag mig hos Razmus som lägger armarna runt mig och trycker sin kropp tätt, tätt intill mig medan han viskar. ”Jag älskar dig mamma.” Mina ögon tåras och jag kramar mitt lilla yrväder hårt, hårt med hjärtat sprängfyllt av kärlek.

Jag hatar att tjafsa, och blir ledsen när barnen inte är snälla mot varandra.

Plötsligt hör jag vatten rinna och rusar in i köket där vår nya kattunge vält en vas. Vattnet lägger sig längs kanten på väggen, och jag skyndar mig att få undan det.

Då kommer Zabine gråtande ut från rummet. ”Jag drömde…” säger hon och torkar tårarna. ”Får jag sova i soffan?”

Peter och jag tittar på varandra och ler. Myskväll med film, ha, trodde vi ja.

Zabine lägger sig bredvid mig, och det tar inte lång stund förrän en skugga syns i barnens dörröppning.

Det är Razmus som surt frågar varför Zabine får sova i soffan, men inte han. Vi berättar att hon drömt en mardröm och han går med släpande fötter tillbaka till sin säng, muttrande.

En sexscen på teven får mig att ta avgörandet. Små barn skall inte se sådant tycker jag.
Jag lägger mig med lilltjejen i barnrummet, och snart sover hon också.

Klockan har dragit iväg ordentligt innan jag äntligen får se filmen It´s complicated

Recension på den hittar du här.

Nästa gång jag tittar på klockan har den passerat sovdags för länge sedan, och jag är så trött att jag mår illa.

Med släpande, tunga steg går jag till sovrummet och hinner nog inte ens lägga huvudet på kudden innan John Blund möter mig.