TEMA Skräp

"Men mamma, jag samlar ju på sådana."

Hampuz tre, snart fyra år plockar upp pinnarna som ligger slängda över golvet, och lägger dem ordentligt sida vid sida på bordet.

Razmus kommer springande från barnrummet och slänger en blick på pinnarna, lägger handen över dem, och skyndar sig iväg med fyndet. Hampuz går efter med snabba steg samtidigt som han skriker så högt att jag måste hålla för öronen. 

"Nej, Razmus, sluta. De där är mina."

Retfullt håller storebrorsan dem högt ovanför huvudet, och skrattar lismande.

"Det här är ju bara skräp. Jag tänker kasta ut dem i skogen igen. Det är där de hör hemma."

Han sänker ned händerna precis så mycket att Hampuz nuddar vid sina dyrgripar. 

"Titta, de går sönder hur lätt som helst." 

Med en lätt knyck på handleden knäcker han av den smalaste av pinnarna, och håller triumfierande upp resultatet framför lillebrorsans ögon.

Hampuz gråter och skriker om vartannat, samtidigt som han slår mot Razmus mage med knytnäven.

Men nu har jag sett nog, och griper in.

"Razmus, släpp de där." 

Han ger mig motvilligt det för Hampuz så åtråvärda.

Jag lägger den lilla pinnhögen i Lillemans öppna hand, och pekar mot altandörren. 

"Där ute får du samla hur många pinnar du vill, men inne...inne har vi bara leksaker."

En liten stund senare kommer Hampuz in, röd om kinderna av isvindarna som viner runt huset, och med händerna fulla av jord, sand och Gud vet vad. Han går med bestämda steg in i barnrummet där Razmus sitter framför sitt playstation, och trycker på off-knappen på teven.

Razmus svär en lång harang, och kommer utspringande med händerna viftande i stora, vida gester.

"Han stängde av mamma, bara sådär. Dumma unge! Säg till honom mamma."

Sådär fortsätter de i all evighet. Inget är som syskonkärlek, och ibland...sitter de sida vid sida i flera timmar rörande överens om hur legot skall användas för att skapa hus, bilar och allt annat.