TEMA Att lämna

Klockan ringer obönhörligt med en så stark signal att det rister i mitt huvud. Likt en sömngångare trär jag på mig underställ, jeans och en tjock polojumper.

Väckningen av barnen är ganska lätt idag, de skall på cirkus. Farmor och farfar har lovat att ta hand om de små en hel vecka, och roa dem på alla sätt de kan. Lilla Leo som knappt är en tvärhand hög jobbar frenetiskt på att ta ned tallrikarna, och lilla Sofie som är hans tvillingsyster står redo nedanför stolen för att ta emot.

Äldsta sonen Kalle däremot har ingen som helst lust att delta i frukosten, och drar demonstrativt täcket högt över huvudet när jag kikar in i det praktiskt taget kolsvarta rummet. Inte ens gardinerna fick vara färgglada.

"Jag vill bara ha den här färgen, fatta det.", sade han till sin pappa då de masat iväg sig till färgaffären. Personligen skulle jag vilja slita ned det där kalla, intetsägande och sätta upp några färgglada, eller...nja...i alla fall röda gardiner, och på väggarna vill jag måla vitt. Men vad jag vill och vad jag får är två helt skilda ting. Det är bara att acceptera alla svängar genom livet som barnen tar. Om några år kanske Leo är i samma situation.

Kalle kommer ned när vi andra nästan är klara. De alltför stora jeansen hänger långt ned på hans bak, och skorna som liknar stora pråmar är oknutna. Jag funderar på att säga till, men kniper, och hoppas på att allt skall lösa sig därborta. 

Deras farmor är en auktoritär kvinna på 65 år, och långt ifrån den pensionär som hon faktiskt är. Varje morgon springer hon en mil, och simmar sedan i den nya bassängen de köpt. Vilken krutkvinna! Fem barn har hon lyckas producera också, tre pojkar och två tjejer. Den äldsta är bortadopterad, och en mycket bitter man idag. Han blev bortlämnad för att barnens farmor var så ung. Men han har svårt att förlika sig med sitt liv, och är sällan på besök hos sin mamma.

Är det inte så att i varje släkt finns det hemligheter?

I vår finns det till och med flera. Dolda i en kista på vinden ligger papper som jag en gång öppnade av misstag, och inte kunde lägga ned förrän de var lästa i sin helhet. Det svarta som min bror har i sitt rum, bär jag som ett evigt kors på ryggen.