TEMA Udda sport

Första gången min lärare berättade för oss att vi skulle spela spökboll fnissade jag och de andra tjejerna i klassen. Helt säker på att ha hört fel gick jag fram till Maria.
"Fröken..." Jag tvekar, tar sats och fortsätter. "Sade du att vi skall spela spökboll?"
Maria nickar samtidigt som hon tar ut en svart boll ur förrådet som är fyllt av saker som trillar ut.
Muttrande för sig själv kastar fröken in pinnar, bollar och en svettig t-shirt, sedan smäller hon igen dörren hårt.
"Fröken...?" Fortsätter jag, men blir ivägsjasad av henne.
"Seså barn, ställ er i en stor ring så skall jag förklara vad vi skall göra. Idag är temat fantasi, och ni skall först blunda för att visualisera er det jag säger.
Hon tittar runt på barnen, och knuffar till Adam som tittar på henne som om hon förlorat förståndet.
"Du med!", säger Maria uppfodrande och skrattar. "Tjuvkika inte." Hon ställer sig mitt i ringen och höjer rösten.,"Blunda och tänk er ett litet spöke som flyger omkring runt oss. Det kan se ut som Spöket Laban till exempel, eller...varför inte ett ruskigt ett, med huggtänder och kedjor som rasslar. Det är er fantasi.

Maria står tyst och tittar på oss. När alla blundar och verkar lugna säger hon: "Sådär, nu släpper jag ned bollen till Elsa som sparkar iväg den. Om du vill kan du berätta för de andra hur ditt spöke ser ut.", lägger hon till och flyttar sig ut mot kanten av planen.
"Nu ungar skall ni lyssna för att höra var de andra är, och spela bollen till din kamrat. Det är helt okej att hojta sitt namn för att hjälpa de andra, men ni får inte titta. Från början var det här en sport för blinda, men en liten kille som såg dem spela det här berättade om det för sin lärare, och efter det spelas den ofta på skolorna.

"Vad går den ut på?" hojtar Lenny samtidigt som han knuffar sig fram mot målet där Johan står och skriker.
"Det är en mycket udda sport. Ni skall göra mål med hjälp av de andra."
"Det är ju vanlig fotboll ju.", säger Lenny och tittar på Maria. "Usch vad tråkigt.", lägger han till och sparkar iväg en liten sten.

Jag fortsätter blunda, men skrattar. För egentligen har han rätt.
Marias försök att få oss kreativa är spolierat och hon rycker på axlarna när barnen en efter en öppnar ögonen.

"Det är roligare med dataspel, då ser man figurerna och behöver inte låtsas någonting.", säger Anna med hög röst.

Maria ser ledsen ut, och jag går fram till henne för att försöka trösta.
Hon tar min hand och ser mycket allvarlig ut.
"Jag ville få er att använda både kropp och hjärna, men..." Hon suckar tungt. "Er generation behöver inte använda fantasin. Allt finns där ute, på playstation, xbox och allt vad det heter."

Hon går över skolgården med slokande axlar, och funderar på varför allt blev så fel.