TEMA Närma sig

Johan stannade, gick några steg, stannade igen. Han ville inte att Anna skulle höra honom närma sig henne, och var mycket noga med att se efter så att inte några kvistar låg i vägen för de grova kängorna. Den närmare två meter långa lekamen gjorde honom inte precis osynlig, och för sig själv bannade han påhittet att köpa den färgglada jackan som kunde bli orsaken till upptäckt.

Om Anna ens anade honom skulle allt vara förlorat, och de två barnen borta för alltid.

Hon stannade och ställde ned golfbagen, tittade bakåt, lyssnade. Anna rättade till sjukhusskjortan med en irriterad min, och slog huttrande armarna runt sig själv. På fötterna hade hon ett par tofflor med små björnar på.

Johan hukade sig, och låg tätt intill marken med bultande hjärta när han plötsligt hörde hur en hund kom galopperande i full fart. Den var stor och svart.

”Hero! Hit! Vänta! Tusan också…stanna hundskrälle! STANNA!”

Mannens som kom efter var i tjugoårsåldern, klädd i svart åtsittande kostym och bar en svart portfölj.

Hunden sprang med viftande svans mot Anna som med stora skrämda ögon såg hur han närmade sig, och vände upp golfbagen mot honom.

Johan kastade sig handlöst över den svarta saken som ven förbi, och var förutseende nog att ta ett hårt grepp över nosen och sedan slänga hunden på rygg under sig.

Mannen som sprang efter den nästan krockade med honom, och stod några sekunder rådvill innan han skrämt retirerade på behörigt avstånd.

”Kan du vara snäll och släppa min hund.”

Johan såg från mannen till Anna som fortfarande stod med golfbagen som skydd framför sig.

”Jag var rädd att han skulle skada min fru.”

Johan såg i ögonvrån hur Anna vände sig om och gick iväg. Stegen var mödosamma och hon stannade med jämna mellanrum.

”Förlåt mig…håll er hund…jag…jag måste rusa.”

Mannen tog emot Hero, klappade honom lugnande på huvudet och stirrade förvånat på den andre som snabbt accelererade mot skogsbrynet där kvinnan försvunnit.

Johan frös och svettades om vartannat, men slutade aldrig gå, nästan halvsprang.

”Anna! Vänta…du…vänta då.”

Han stannade och lät armarna hänga rakt ned, suckade, satte sig på knä och lade händerna över ansiktet.

”Snälla du…?”

Rösten var förtvivlad och låg

Johan ser de två barnen framför sig som de såg ut på sjukhuset. Två små identiska sötnosar som liknade honom och Anna i lika delar. Det svarta håret kom från honom, och uppnäsorna från henne.

”Jag kan inte…”

Hon står framför Johan, och räcker tyst över golfbagen.

”Jag kan inte…” Anna drar med handen över näsan och snörvlar. ”Jag vill, men jag kan inte…” Hon slår ut med händerna. ”Gudarna skall veta att jag vill så mycket att det gör ont, men…”

Johan reser sig upp och lägger armarna runt Anna.

”Det är inte rätt älskling. Du har ingen rätt…”

”Jag vet, men…”, viskar hon och kryper långt in i hans famn.

Johan öppnar väskan och ser på de två nyfödda flickorna som ser ut som att de sover.

”Jag blöder…”, viskar Anna

”Kom så går vi tillbaka till avdelningen. Jag är lika ledsen som dig älskling, men…vi kan säkert få barn igen. Våra flickor var sjuka…det här…det här var kanske det bästa för dem.”

Anna nickar tyst och Johan ser hur blodet rinner längs hennes ena ben. Den vit/blå /rutiga sjukhusklädseln är slarvigt hopknäppt, och håret är uppsatt i en liten bulle på huvudet.

”Jag älskar dig gumman, tillsammans kan vi komma över det här. Jag vet att du tycker jag är okänslig, men vi kan inte begrava dem själva. Det finns lagar om sådant.”

”Jag ville…”, säger Anna och tittar länge på honom. ”Jag ville så gärna att de skulle leva…kunde inte fatta…”

När de kommer in på sjukhuset rullar personalen snabbt fram en rullstol och placerar henne där. Med oändlig omsorg tar de upp barnen och virar in dem i filtar, sedan rullar de iväg.

”Sch, säg inget.”, viskar Anna med tårarna rinnande. ”Följ bara efter.”