TEMA Trösta och Ansvar

Mamma tycker att jag är redo nu, att jag skall ta ansvar för lillebror en hel kväll.

Vad hon inte vet är att vi i gänget planerar en fest…i vårt hus. Lillebror har säkert inget emot det, och vi ställer all sprit och öl så högt upp att han inte når.

Den röda klänningen gör att mamma inte alls ser ut som en tant på fyrtio, snarare tjugofem, eller nitton. Hennes smala midja och den lilla uppnäsan gör att hon till och med kan tas för en trotsig tonåring.

Jag är ganska stolt över uppdraget att ta hand om Jonas. Han är alltid så snäll, och leker oftast med klossarna och legot. Mamma brukar säga att lillebror är en ovanligt lugn treåring.

”Sådär lilla Stumpan, nu kommer snart taxin. Ät inte upp allt du tagit fram nu. Jag fattar inte varför du envisas med att ha så många skålar med olika sorter chips och dip, men…” Hon rycker på axlarna och rättar till en lock som fallit ned över ena ögat. ”Det lär räcka hela helgen, och det är väl bra.”

En tutsignal hörs utanför, och efter en sista blick i hallspegeln klapprar mamma iväg ut på trappan och vidare längs grusgången.

Hon vänder sig om och kastar en slängkyss.

”Om Jonas gråter måste du trösta honom, okej?”

Jag skickar en kyss i retur och skrattar åt hennes nervositet.

”Det är lugnt mamma, ha nu så kul.”

Det dröjer inte många minuter innan vår hall fylls med ungdomar som jag bjudit in. De första som kommer har lovat att hjälpa mig fixa salladen, och bålen.

”Har du några jordgubbar?” hojtar Simon och sätter på sig mammas förkläde. Det ser lite roligt ut, men samtidigt sött. Det vita förklädet är fullt av gladfärgade prickar som på ett Fia med knuff.

Jag öppnar kylskåpet och sträcker fram bunken med nyplockade röda härligheter.

”Mmm det doftar sommar.”, säger Katrin som plockar bort de gröna vindruvorna från grenarna och ploppar ned dem i skålen som fyllt med vin och fruktsoda.

”När kommer din morsa hem?” undrar Simon, och greppar tag i några tomater jag stulit från växthuset.

”Jag hoppas att det blir sent. Det tar ju lite tid att komma igång, ja innan spriten verkar.”, säger jag och skär ananasen i små fyrkanter som jag sett att mamma gör.

En knackning på dörren gör att jag tystnar mitt i meningen och torkar av händerna på kökshandduken.

”När sade ni att de andra skulle komma? Är inte det lite för tidigt än?”

Jag öppnar dörren och hinner bara glänta på dörren innan två killar jag knappt känner stormar in.

”Är det här det är fest?”, säger den ena och sträcker fram handen. ”Sebastian Holm, kul att råkas. Har ni någonting att dricka då?”

”Det här är en privat fest. Ni kan inte bara…”

Jag hinner inte säga mer innan tre andra killar kommer in genom dörren. De är mycket äldre än oss andra, och bär tuffa skinnjackor.

”Tja ba, äre fest eller?”

Jag tittar hjälpsökande på Simon som är min bästa kompis. Våra blickar möts och han vinkar åt mig att komma in i köket.

”Vad skall jag göra?”, viskar jag och tittar på killarna som tar för sig av vår halvfärdiga bål. ”Jag kan inte kasta ut dem…”

Simon rycker på axlarna och fortsätter med salladen.

”Det är nog lugnt. Den ena av dem är polare med storebrorsan, och de andra har jag hört talas om. Vi avvaktar.”

Sebastian river bland pappas gamla cd:s och sätter på en av dem på högsta volym.

”Fatta att min morsa fortfarande diggar sådan här musik. Vilket skit.”

Lillebror kommer nedför trappan iklädd pyjamas, och håller i sin nallebjörn i ena handen, och nappflaskan i andra.

”Ia vällingen är slut.”

Han har kortat av mitt riktiga namn som är Isabella till två bokstäver, och ser ledsen ut.

”Vänta lite Jonas, jag är snart klar. Vill du höra en cd-saga?”

Lillebror nickar och tittar under lugg på mina kompisar och de okända killarna. Han skyggar när en av dem sträcker fram handen för att rycka till sig nallen.

”Kolla grabbar vad jag har. Värsta gosenallen.”

Han stoppar in tummen i munnen och blundar.

Jag rycker till mig den och det blir en kort dragkamp innan jag vinner.

”Varsågod Jonas. Kila upp i ditt rum så kommer jag snart. Seså.”

Jag ger honom en lätt dask på rumpan och skjuter iväg honom med handen mot ryggen.

”Jag lovar att komma gubben. Måste göra en grej bara.”

”När kommer mamma hem?”, mumlar Jonas och möter min blick med tårade ögon.

Då hör jag ytterdörren öppnas och skrapet från skor som tas av. In kliver mamma som scannar av scenen och i två långa steg tar sig upp till lillebror för att lyfta upp honom.

De två killarna kommer in i rummet och tittar lismande på henne.

”Faan du är ju gammal nog att vara morsa, vad faan gör du här.”

Mamma reser sig upp, går ned och ställer sig bara några centimeter från killen. Sedan sätter hon händerna bestämt i sidorna och säger:

”Frågan är vad du gör här? Mitt hus är ingen avstjälpningsplats för ungar vad jag vet. Eller har jag missat något?”

”Det sista säger hon till mig. Jag ser att mammas nerv under ögat rör sig snabbt fram och tillbaka, och förstår att hon är arg. Ögonen är nästan svarta av ilska, och jag backar mot diskbänken för att försöka dölja bålskålen med kroppen.

Några timmar senare är huset tomt, och alla skålar tömda i en svart sopsäck.

”Ditt straff blir totalt godisförbud i en månad, och du skall nog vara glad att jag kom hem. Vad som helst hade ju kunnat hända. Det där var så oansvarigt och dumt gjort att jag inte vet vad. Hur tänkte du? Tänkte du över huvud taget?”

Sådär höll hon på. När det äntligen blev tyst vågade jag inte säga ett knyst och lade mig.

Egentligen var det nog bra att mamma kom, för festen hade nog blivit lite vild.

Men nästa helg skall jag på fest hos min kompis Mirre. Hennes föräldrar är på dans.