En enda mening kan rabblas upp i all oändlighet, och till slut trippar bokstäverna på en tunn spindeltråd, redo att brista för minsta vind.
Det är då jag räknar, sakta så att jag inte skall förlora fokuseringen på det jag gör.
"1, 2, 3, 4,..."
Min äldsta som förstår direkt att jag är irriterad, och antingen slutar han, eller också triggar han mer,,,bara för att testa hur mycket jag tål.
Min lilla tjej är en riktig liten retsticka, som dessutom kan bli extremt irriterande. Hon ger sig på brorsorna en och en, eller i par, njuter av att plåga dem, tortera deras stackars öron.
"La, la, la, la...."
Sången är inte speciellt njutbar, och jag ser hur det glittrar i ögonen av bus då hon lutar sig fram mot Razmus öra och sjunger i det.
Hampuz som är yngst i gänget väntar inte tills han blir utsatt, utan slår hårt och obarmhärtigt systern över ryggen.
"Sluta Bine.", skriker Lilleman och iakttar storebror för att se vad han gör åt situationen.
Ibland väljer jag att blunda, låter dem skrapas mot varandra, och ingriper bara om det blir regelrätt slagsmål. Hittills har det hänt väldigt sällan, och då jag diskuterar saken med dem minns de inte varför det gick så långt.
Jag har alltid valt mina strider, och bara gett mig in i de jag tror fullt och starkt på. Med barnen har jag fått insikt i mitt eget liv, och hur lätt det är att tända gnistan i mig, och hur snabbt arghet kan stega mot ilska som kan sluta i raseri.
Det är nyttigt för själen att vara mamma, och alla åldrar har sin speciella charm. Trots kommer i cykler, men stannar olika länge för barnen. Lilleman har aldrig varit där, Zabine nosade på känslan i höstas, och äldsta sonen Razzel är som sin far och väljer aldrig sina strider utan agerar på impuls.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.