TEMA Betala

Eld, flammande obändigt letande orangefärgade heta tentakler.

Is, vätska som legat i iskällaren, frusit och sedan skurits i fyrkantiga block.

Jag sitter inkrupen mellan två block, lyssnar på rösterna av okända män som pratar om död och pengar.

Kylan från isen smälts av min bara hud som blottas då jag böjer mig fram för att höra bättre.

Männen är fortfarande omedvetna om elden som sakta kryper närmare, följer taket, nästan slocknar ibland, men kommer igen. De är alltför inbegripna i samtalet, och svärorden haglar.

Jag är inte mer än sju år, men har redan varit med om livets avigsidor, träffat både mördare, horor och tjuvar.

Pappa dricker ibland och försvinner hemifrån, men brukar oftast återvända efter några dagar, dock inte den här gången.

Min storasyster Maria försöker trösta oss andra, och har lovat oss julklappar om vi inte talar om vad som sker bakom vår ytterdörr.

Lilla Malin är nog den som har svårast att vara tyst, och jag bara väntar på dagen då de kommer för att hämta oss, poliser och socialtanter i svarta kavajer med munnar som går i ett.

Då och då tar pappa med oss till den svarta stenen där någon graverat in min mammas vackra namn, det jag ärvt av henne.

”Sendra, vi måste smyga härifrån. Det är farligt.”, viskar min lillebror Simon som knappt kan gå på grund av skadan han fick i gruvan. ”De kommer att få betala med sitt liv.”

Jag nickar med huvudet och smyger efter honom, stöttar då det behövs och tittar upp i taket där elden närmar sig den svarta tråden.

När vi stänger dörren, och reglar den hörs ett högt vrål av ilska.

”Vad i helvete händer? Oh nej det är inte sant…taket…det…det brinner.”

Vi springer allt vad vi kan, och haltande når min bror den stora stenen, kastar sig in bakom den, och sliter tag i min arm.

”Skynda dig syrran, snart…”

Ett hög explosion klipper av hans mening, ger mig en pust i ryggen så att jag nästan flyger in bredvid Simon.

När röken skingrats tittar vi på varandra…väntar på att den andre skall ta till orda, är rädda, men lättade.

”Vi kunde inte göra annat…de hade dödat oss.”, säger jag och biter mig i läppen.

”Mm, men det är en hemsk död.”, säger min bror och drar med handen över den bestämda hakan han ärvt av pappa. ”Vi får aldrig berätta för någon…inte ens syskonen. Det här blir en hemlighet mellan dig och mig.”

Simon sätter upp handen, och jag låter min handflata möta hans.

Nu kommer ingen att leta efter de försvunna pengarna mer, och vi kan leva som om pappa fortfarande fanns hos oss.

Skolan vet inget, inte heller dagis, så det gäller att sköta tider och allt annat. Tillsammans kommer vi att lyckas…det vet jag.