Tema Försumma

Folket i byn såg aldrig riktigt vad som hände innanför de perfekt snidade trädörrarna på det stora huset som låg mitt bland husen, och hörde aldrig, eller förträngde ljudet från barnen som grät.

Samma dag mannen stapplade ut genom dörren, såg de bort åt något annat håll. 

De nickade vänligt då kvinnan stapplade in på Apoteket iklädd svarta solglasögon, och viskande bad att få köpa smärtstillande och bandage.

Då barnen inte kom till skolan antog läraren att de var sjuka, men efterfrågade aldrig några läkarintyg av skräck för vad fadern skulle ta sig till.

"I en perfekt värld finns inget våld och inga onda människor.", ropar prästen från predikstolen vid söndagspredikan samtidigt som han sneglar mot skaran av barn som iklädd slitna jackor, trasiga sommarskor och stickade tjocka tröjor nästan hukande lyssnar på hans ord med öppna munnar. "Men vi bor inte i en perfekt värld.", fortsätter prästen och lutar sig så långt över predikstolen att han måste hålla sig i den för att inte falla framåt och landa mitt ibland dem. "Ni måste tillbe er gud, och aldrig försumma att tänka på honom som er stora ledare, han som har möjlighet att hjälpa."

Prästen spottar då han pratar, och det hamnar på huvudet av ett av de minsta barnen. 

Efter predikan går folket leende ut ur kyrkan, undviker att komma den andra familjen nära. Låter blicken bara snudda, aldrig vila i de andras.