Hemligheten

"Sällan syrran, sällan..."

"Snälla August, om du lånar mig din moped berättar jag en hemlighet för dig. Något du aldrig kan ana..."

Hon låter avsiktligt bli att säga mer i förvissning att brodern blir nyfiken.

"Moppen är ny, och du har bara haft kortet i två dagar."

"Snälla August, jag lovar att köra såååå försiktigt." Hon bläddrar i en av tidningarna mamma Gunilla lämnat på vardagsrumsbordet. "Annars får du inte veta hemligheten..."

"Nja, jag vet faktiskt inte. Pappa sa att du skulle få en egen. Kan du inte vänta tills dess?"

"August, snälla, snälla, snälla?" Elisabet knäpper händerna och ställer sig på knä framför honom. "Om du får veta vad jag vet blir du jätteglad.

Vad i all världen skall jag hitta på? August blir galen när han får veta att jag ljuger. Om inte...

Hon stiger upp och är på väg ut ur rummet med bestämda steg när broderns stoppar henne. "Vänta!" han skyndar ifatt henne och lägger händerna på hennes axlar. "Jag vill veta hemligheten, men kan inte låna ut moppen. Den är för ny Elisabet, och dessutom är den jättetung."

"Okej, jag förstår, men jag måste ta mig till Sibble innan sju, och det går inga bussar."

"Jag ringer till min kompis, så skjutsar han dig." August släpper systern. "Nå, berätta...berätta hemligheten."

Elisabet vrider på sig, biter på tumnageln och drar med fingertoppen över duken. Det får bära eller brista, till syvende och sist är nog sanningen det bästa. "Jag ljög."

"Ljög?" 

"Jag sade så bara för att få låna mopeden av dig. Tänkte..." Hon tvekar och går några steg från honom, gör sig beredd att springa. "Jag vet hur nyfiken du är, och..."

August fattar att han blivit lurad och jagar henne runt i huset...uppför trappor...nedför trappor...in i rum...slirar på mattan...ramlar in i bordshörnet...sväljer tårarna.

"Det är fult att ljuga.", säger han sammanbitet.

"Förlåt...jag..." mumlar Elisabet och tar sats. "Kan din kompis köra mig tror du? Det är rätt viktigt..."

August studerar systern. "Lovar du att aldrig ljuga för mig? Hedersord?"

"Hedersord."