TEMA Särbehandla DEL 5 om Pelle

Pelle vaknade av barnen som kröp upp i deras säng, och lade sin arm runt lilla Frida så att hon inte skulle ramla ur sängen. Snart sov alla i en enda röra. 

Klockan på nattduksbordet skrällde igång cirka en timme senare, och de vanliga morgonbestyren satte igång. 

”Attans vad skallen värker” sade Pelle till sin fru medan han gnuggade tinningarna. ”Det blev lite för mycket dricka igår. Hampuz drack minst lika mycket han med, så vi var lite yrsliga när vi vinglade därifrån.” Han lade sina armar runt Carolinas midja och drog henne intill sig. ”Och du då? Hade du skoj igår? Var filmen bra?” 

Hon smekte honom hastigt över kinden och drog sig varligt ur hans grepp. ”det var en jättebra film, och efteråt gick vi till Kelly´s och tog några drinkar.” Hon tog på sig en röd kort klänning som smet åt runt hennes välsvarvade kropp. ”Jag var faktiskt hemma rätt tidigt, klockan var väl tolv någonstans. Jag väntade på dig.” Carolina vände sig mot sin man och log mot honom. ”Jag tänkte vi skulle passa på att ha lite samvaro, men du kom aldrig så jag somnade visst.”

Med dröjande steg gick hon ut genom dörren och fortsatte ner i köket där flickorna höll på att duka så gott de förmådde. ”God morgon tjejer, har ni sovit gott?”

När Pelle duschat färdigt och kom ner till frukosten hade alla åkt, och köket ekade tomt.

Efter några mackor med lite svart kaffe till blev han länge sittande, stirrande rätt ut i intet.

Plötsligt skrällde hemtelefonen till och han svarade ”Pelle Aronsson”. 

I andra änden var Hampuz, och han lät inte särskilt pigg. Allvarligt sade han ”Tjena grabben, hur mås det? Jag mår piss idag, skallen värker och jag är fortfarande lite yr i pallet. Satan, du skrämde mig igår med ditt snack om att sticka.” 

Pelle kikade snabbt på klockan och såg att tiden började bli knapp, och sade ”Hampuz, är det okey om jag ringer dig från mobilen istället. Jag börjar bli riktigt försenad nu. Måste ila!” Han tog ur mobilen från laddaren och lade ned den i fickan på sin kavaj.

”Självklart! Vi hörs om en stund då. Morsning på ett tag!” Hampuz lät orolig, och Pelle kände sig riktigt elak när han inte svarade på sin kompis frågor på direkten, men som sagt klockan var mycket och chefen skulle inte bli glad. Det hade blivit lite sena mornar på sistone, och chefen vägrade särbehandla honom.

Innan han lämnade hemmet kollade Pelle noga att alla fönster var stängda, sedan skrev han en liten lapp som han lade på byrån innan koden på larmet trycktes in och klickade till.

När dörren stängdes tog vinddraget tag i den lilla pappersbiten och förpassade den till golvet,   där den hamnade långt in under den gråa gamla byrån.

Visslande gick Pelle fram till bilen, låste upp den och skulle just kliva in när han plötsligt ångrade sig och istället snabbt smällde igen dörren. ”Äh vad faan! Jag går istället”.

I Pelles värkande skalle ringde om och om igen sierskans ord.

När några meter tillryggalagts snörade han plötsligt upp sin slips och kastade upp den i ett träd han passerade, sedan gick den exklusiva armanikavajen samma väg. 

Pelles plånbok som legat i kavajen ramlade ut på backen och korten på döttrarna och Carolina spreds ut på trottoaren som en solfjäder.

Han gick ner på knä och plockade upp dem ett efter ett. I Pelles ansikte fanns fridfullhet blandat med sorg.” Kan jag göra det här? Vill jag verkligen mista de här änglarna? Står jag ut med att aldrig mer få se dem? Är verkligen friheten värd det?” Han pratade högt för sig själv medan han sakta reste sig upp. Kavajen plockades med en suck ner från trädgrenen den fastnat i, och Pelle krängde på sig den. Mobiltelefonen som låg i kavajfickan ringde, och han tittade på displayen. ”Hampuz, Det ante mig, nu har jag gjort honom orolig. Fasiken också att jag inte kunde hålla käft!” Pelle tryckte på avstängningsknappen och lade tillbaka telefonen, sedan fortsatte han gatan fram.

När den välbekanta byggnaden syntes kände Pelle hur hela kroppen stretade emot. ”Nej, jag kan inte! Jag kan inte gå dit…” Pelle vände åt motsatt håll och gick iväg med snabba steg och ropade till sig en taxi. ”Hallå! Taxi!” Frenetiskt vinkade Pelle med sin hand och fick stopp på den framrusande bilen. ”Flygplatsen tack!” sade han och sjönk ner i det mjukt stoppade skinnsätet som sett mycket i sina dar. Med darrande fingrar pillade han in mobilen mellan sätena och stoppade kavajen under sätet. Han hoppades att någon som hade bättre användning av kavajen skulle hitta den.