Sura och trötta ungar-dialekt-research

I morse hade jag en riktig dramaqueen här. En kille som stortjöt om än det ena än det andra, och vägrade kliva upp och äta eller klä på sig.

Efter mycket stök fick jag in honom i bilen och åkte till skolan, där Lilleman kopierar storebrors uppvisning inne på dagis, men stoppas av mig genom att jag mutar honom.

När jag sätter mig i bilen igen drar jag en djup suck av lättnad och sätter på Bandits på radion för att njuta av Bollnäsmartins ljuva dialekt.

Dialekt är som smågodis, det är mysigt i små doser, men kan bli för mycket om man bor där.

Jag kommer från Hälsingland och flyttade som artonåring till Gävle där de pratar med E istället för Ä.

När jag träffade någon som pratade med hälsingedialekt kände jag mig hemma, och ganska ofta föll jag pladask för dessa småtroll som inte sällan var skitstövlar trots sitt ursprung.

Hur som helst så är jag fortfarande svag för de där härliga tjocka L:n och Ä:na, alla dessa förkortningar som gjorts av språket. Jomenvisst är ett ord jag använder, och jag säger ä istället för e.

Det roliga är att Razmus anammat hälsingemålet delvis, medan lillstumpan pratar Stockholmska hela vägen. Peter som bott i Stockholm hela sitt liv härmar mina ord, och kommer på sig själv stup i kvarten.

Bollnäsmartin var det ja...

Han har ju ett rockprogram på radion som jag trots ointresset för musiken följer i syfte att lära om min dialekt som finns någonstans i bakhuvudet och trollas fram på cirkus en sekund då jag far hemåt och pratar med min familj.

Nu har jag kollat olika jobb och utbildningar, och är arg för att jag inte tillhör arbetsförmedlingen kultur. De har en webbredaktörutbildning som jag är vansinnigt sugen på att gå, men inte får.

Dags för mig att göra nytta. 

Ha en underbar dag

Kram