TEMA Naivt

Jag som aldrig varit på utställning förut skulle följa med min man och två kollegor, båda högt avlönade och boende på gräddhyllan i stan. Anledningen var så enkel som att deras kollega insjuknat i påssjuka, och inte kunde följa med.

Redan i dörren förstod jag att jag kommit fel. Kvinnorna var klädda i stora vida klänningar i mörka färger, med tunna långa koftor över. På fötterna bar de kängor, och inte en enda var sminkad.

Jag mötte min mans blick över bordet vi blivit anvisad, och sippade på vinet som verkade vara hemgjort.

Med ena handen rättade jag till min storblommiga klänning, tog av de högklackade röda sandalerna som skavde som attan vid hälen, och kollade snabbt i fickspegeln så att jag inte hade läppstift på tänderna.

Under middagen pratade vi om läget på galleriet, och konstnären som varit okänd för de flesta av oss tills nu. Jag behövde inte vara någon expert för att se att det var så kallad naiv konst, som lika väl hade kunnat målats av ett barn.

Det var gjort i klara färger, och verkade enkelt gjort ända tills man närmade sig det, och såg alla detaljer. Den gjorde mig glad.

Männen ondgjorde sig över konstnärens utseende, och det långa mörka håret som var tvinnat i smala länkar.

"Har ni sett den där underliga mössan han bär? Undrar vad som döljer sig under den?", sa Ulrik och skrattade hånfullt. "Ett loppbo kanske?"

"Hysch, han kommer", sa Viktor och lade handen över munnen för att dölja skrattet.

"Välkommen till min enkla boning", sa konstnären och bugade sig. "Min vackra hustru hörde att ni pratade om mig. Det är inte min mening att fördumma er, men jag trodde att alla visste att i vår religion får vi inte visa huvudet för andra än våra närmaste. Min hustru bär slöja, och jag turban. Vi har bara delvis anammat religionen eftersom vi flyttat från vårt land, men jag trodde i min enfald att alla var lika inför Gud." 

Han gick iväg, och kvar satt tre tysta män.

Efter en liten stund kom en kvinna helt klädd i svart med slöja över ansiktet fram till vårt bord. "Smakade det gott? Köttet kommer från våra egenproducerade kor, och potatisen från våra åkrar."

Jag måste erkänna att jag hade svårt att tänka mig dessa två underliga varelser krypande på knä i en åker, men var tvungen att göra det då hon lugnt och stilla berättade om hur de tillsammans drev ett lantbruk med ett tjugotal kor, tjugo får och en kaninfarm. Allt i syfte att leva med endast egenproducerat.

När hon rest sig upp och lämnat vårt bord såg jag målningarna på ett helt nytt sätt. För kvinnan hade berättat att alla de enskilda tavlorna var tagna från deras liv.