TEMA Sliskigt

Ett litet finger hittar till näsan som är svart av sot, gräver och trycker länge innan det kommer ut igen, fylld av en sliskigt grön snorkråka som blandats med sotet från ansiktet.

Grönblåa ögon syns under kepsens kant, plirar på mig, frågande och intensivt.

"Har du barn?" säger han och öppnar munnen stort för att därefter skyffla in kråkan. "Hur gammal är du?" fortsätter han och tuggar det instoppade långsamt som om han njuter av smaken.

"Du ska inte stå så nära när jag sotar er skorsten. Du är alldeles smutsig", säger jag och tar upp en vit näsduk ur fickan, vecklar upp den och torkar pojkens näsa. "Kan du hämta din mamma? Hon ska ha det här papperet", fortsätter jag, och sträcker fram kvittot på det jag gjort mot honom. Du kanske kan ge henne det?"

"Mamma är på jobbet. Kommer hem ikväll", säger han och lyfter handen mot näsan.

"På jobbet? Men du är väl inte speciellt gammal?" säger jag och tänker på min egen son , som aldrig lämnats hemma trots att han snart blir tio.

Pojken petar in fingret i näsan, fångar ytterligare en kråka, och sätter sedan upp sju fingrar. "Jag är sju, snart åtta. Jag är förkyld, och kunde inte gå till skolan."

Det gröngula rinner längs fingertoppen, och stoppar i en gungande rörelse.

Äcklad sväljer jag, och backar ut genom dörren. "Du borde nog tvätta ansiktet. Du är alldeles svart", säger jag och vinkar till honom. "Hejdå. Glöm inte ge mamma lappen nu."

Ute vid min bil lutar jag huvudet några sekunder mot taket på den, och grubblar på när världen började eskalera till läget den nu var i. Ett barn i den där åldern borde ha sin mamma hos sig, men jag viste så väl varför hon inte var det. Trycket från arbetsgivare och omvärld gjorde att vuxna människor ibland såg sig tvungna att göra saker de egentligen inte ville.

Några sekunder funderade jag på att gå tillbaka, och tillbringa resten av dagen i den okända pojkens sällskap, men...jag var lika beroende av pengar jag, om inte mer. Tre barn och två hus slukade slantar, många sådana.

Suckande borstade jag av mina svarta byxor, och lika svarta t-shirt, sedan torkade jag hjälpligt av mitt ansikte som var fullt av sot som dammat upp ur skorstenen. Om jag gick in till pojken var han räddad en dag, men de andra skulle han vara lika ensam och utsatt.

Jag la i en växel och rullade iväg med min lilla firmabil. Nästa hus låg bara några meter bort, och jag hoppades att familjen ställt en stege mot huset så jag skulle slippa leta efter en sådan.