Lördag...lediga barn, men inga lediga karlar.
Peter klär motvilligt på sig regnkläderna och åker iväg till ett projekt som måste bli klart denna vecka.
Jag snorar och hostar ikapp med minstingen som jag olyckligtvis smittat.
En valp är tingad, två småttingar kvar.
Har inte sovit en hel natt på över två veckor, och är vansinnigt trött, men vägrar åka till sjukhuset där läkaren bara petar förstrött på mig, och berättar att jag har ett virus i kroppen.
Ha, det här förbaskade viruset tror tydligen att jag är hans/hennes hus. Något annat kan det inte vara. I dagsläget har jag gått igenom minst fyra luftrörskatarrer och influensor som vägrar ge med sig. Jag är dödligt less på att vara sjuk och vill bli frisk.
För att hjälpa immunförsvaret som är dåligt på grund av en blodsjukdom läkarna inte hittar någon lösning på är min kropp extra mottaglig för infektioner, och jodå det har jag nog märkt.
Lilleman verkar tyvärr lida av samma sak, och är hemma cirka 50% av dagistiden.
Idag ösregnar det ute som sagt. Man blir blöt av att titta ut genom balkongdörren, och hundarna vänder innan de ens kommit ut med ena tassen.
Barnen ritar, leker riddare, drake och en massa andra saker. Diskuterar, slåss och munhuggs i samma mängd. Puh...
Jag har inte redigerat en enda natt på hela veckan och längtar så till kontoret.
Det nya manuset om barnen är påbörjat, och jag går igenom dagböckerna pö om pö, men fastnar gång på gång, och tas dit igen. Smärtan river i själen, och jag försöker om igen förstå. Om det nu finns en Gud, vad är det för mening med att ge någon alla dessa lyckokänslor som ett barn innebär, om han inte tänker låta henne få det? Då det hände var jag förbannad på allt och alla. Jag slog på livet, och vägrade böja mig, kämpade för att inte bryta ihop och lägga mig på backen som en dallrande skärva.
Att bli med barn är stort, och som förstagångare är det väldigt, väldigt magiskt.
Efter några missfall trodde jag inte längre på lycka, dissekerade varenda sekund av graviditeten, väntade på nederlaget, blodet i trosan.
Efter tre månader fick jag hopp, vågade se framåt längre än två centimeter i taget, men vägrade att köpa en enda babysak...ifall att.
Att skriva boken kan kanske ses som en rening, en försoning med han som bestämmer...vem än det är. Allt jag kände då finns fortfarande kvar idag, och jag darrar av skräck för den dag då min älskade dotter Zabine blir gravid.
Trots att jag kommit in i klimakteriet tittar jag fortfarande som en reflex efter blod i trosan. De där åren av smärta präglade mitt beteende, och vägrar släppa greppet.
Jag går ofta in i barnens rum för att kolla så att de andas, och får hjärtat i halsgropen om jag inte ser bröstkorgen röra sig. Det känns som de är hos mig på lånad tid, och det är de ju förvisso. Det är inte många år de små liven är små. Den äldste sonen är redan nio, flickan sju och minstingen blir fem i vinter.
Nu ska jag hysta ihop lite mat till familjen, och sedan fortsätta med skapandet av en hemsida till mitt företag.
Ha det gott
Det är märkligt.
SvaraRaderaJag har ofta funderat på om jag skulle skriva om mina erfarenheter av barnafödande, graviditeter, dödfödslar och sena missfall men det slutar alltid med att jag låter bli.
Ja, om vi nu inte räknar med mina krönikor och blogginlägg som ibland berör ämnet.
Ser fram emot att få ta del av din resa så småningom dock!
Smärtsamt eller ej, de små som faktiskt valde att stanna är älskade!
Från början ville jag göra boken för att stötta kvinnor i samma situation
SvaraRaderaIdag gör jag den delvis av samma orsak, men också för att visa de som inte är där ännu att allt går bra...till slut