Årskrönika 2012-Anitha Östlund Meijer

Snart är det sista dagen på tvåtusentolv och jag ska lära mig nya siffror.

Året innehöll både gråt och skratt som sig bör.

Jag pitchade manuset Hat och en gnutta kärlek hos Kabusa i februari och fick okej. De ville titta på det när jag var klar. Vindarna ven över gatorna i Göteborg och mitt största minne av staden är att frysa.

Arbetsförmedlingen jagade på mig att jag skulle söka jobb och jag skickade in ett hundratal ansökningar utan att få svar. En man som jobbade där berättade att han förstod varför ingen svarade och jag blev inte arg eller förvånad då han skyllde på barnen och min ålder. Nu för tiden vet väl alla vad VAB är och en trebarnsmor är inte det ultimata valet. Hur söta barnen än är.

Peters företag gick hur bra som helst och han funderade på att anställa en kille, men backade då vi räknade på hur mycket det skulle kosta. Jag hjälpte honom med det jag kunde och tog mer eller mindre över kontorssysslorna.

En dag läste jag på en sajt att flera personer hade svårt att hitta en början på sina noveller och böcker. Jag som har huvudet fullt av alternativa börjor ville hjälpa dem och startade en sajt med Börjor. Som alltid när det gäller hemsidor och bloggar så blev det för mycket jobb, så jag flyttade in alla börjor jag skrivit till min bloggsida. Du hittar En början varje dag under länken. Idag finns det inte mindre än tvåhundra stycken som du får stjäla hur mycket du vill. 

Jag lade också ut några erotiska noveller som lästes av många och gillades. Min blogg spred sig över världen och idag har jag människor både från Irak och USA i min bloggkrets.

Med jämna mellanrum träffade jag skrivartjejerna inne i stan. Vi pratade om allt det jag inte kan stöta och blöta med någon annan och läste varandras texter. De är som klippor ute på ett stormigt hav. Vi har daglig kontakt via Facebook och puffar på varandra då någon tvekar.

Första mars fyllde jäntan sju och förvandlades på några månader från en osäker unge till en liten dam med bestämda åsikter om kläder och annat. Det långa, lockiga håret klipptes av  och tajtsen byttes ut till tajta jeans och toppar. Hennes ögonlock varierade i färg från dag till dag och munnen målades med läppglans i rosa nyanser.

Lilleman blev slagen i skolan i år med och jag diskuterade i all evighet med lärare och andra utan att det blev någon större förändring. Han växte och tappade babyansiktet. Den nya personen som trädde fram var inte lika blyg och slagen minskade vartefter månaderna gick. Jag backade för att vänta och se om det skulle bli bättre. Pratade till slut med rektorn som kopplade in psykolog för att studera gruppen och utvärdera.

I slutet av året var det inte längre någon som slog och Lilleman hade fått nya vänner.

Huset fick ett vackert tak genom Peters begåvade händer och jag målade brädor till förbannelse, spikade, skruvade och rev gästhuset inuti av bara farten.

Ungefär samtidigt påbörjade jag en webbkurs som heter Digitala affärsmodeller. Där lärde jag mig allt om hur jag startar en wordpressida för att sälja tjänster och hur jag använder photoshop, men även en massa annat. Vi som gick kursen blev ett sammansvetsat gäng som öppnade en facebooksida där vi gav varandra tips och puffade på varandra. 

Zillas valp Zenta, som kommit ensam till oss strax innan nyår charmade familjen totalt och fick stanna trots att det varit meningen att hon skulle säljas. Zenta valde Peter till sin husse och låg kväll efter kväll vid hans sida, slickade honom i ansiktet och skällde då han stängde henne ute från sovrummet. Hon är inte dum hon, min lilla sötnos. För visst charmade hon mig med, trots att jag är en typisk kattmänniska.

I maj ledsnade jag på att vara arbetslös och startade tre egna firmor. Vips var jag plåtslagarassistent åt Peter, trädgårdshjälp åt andra villaägare och hade startat förlaget RaZaHa förlag. Du förstår säkert varför det heter så? Razmus, Zabine, Hampuz. Behöver jag säga mer?

I början var benen som två skakande kastanjetter när jag gick upp på taket, men jag vande mig successivt och slogs ofta av hur vackert det var att se världen uppifrån ett tak. Det var både spännande och intressant att lära sig hur man knåpade ihop plåten. Mina händer värkte som vanligt, men jag bet ihop, ville så gärna jobba och äntligen tjäna egna pengar.

Inbjudningarna från olika förlag nådde min facebooksida och jag minglade för första gången i mitt liv. Blyga jag tog ett djupt andetag och träffade flera likasinnade, men även underliga kufar som försökte se litterära ut och svängde sig med konstiga ord. Det var en helt ny värld som jag såg in i. En värld jag längtat till sedan barnsben.

Jag tillbringade sommaren med att hamra på tak, klippa gräsmattor och rensa ogräs och helrenoverade gamla trädgårdar som stått orörda i flera år. Det var tungjobbat och svetten lackade, men det kändes som en dröm att få göra det jag tyckte om och få betalt.

I juni var det skolavslutning och vår älskade barnflicka Rita hjälpte oss med barnen. De älskade att få ha henne för sig själv och nästan grät då hon drygt  en månad senare flyttade hem igen.

Razmus och Zabine lärde sig simma, tog sig fram hjälpligt till en början, men blev mycket bättre i slutet av kursen. Jag kände att ett stort ok föll av mina axlar. Lilleman som nästan drunknat förra året, vägrade till en början att ens gå i, men lättade på förbudet efter några veckor och följde med. Sista dagen på simskolan när det var avslutning, steg han ned i vattnet och doppade sig. Nästa år är det hans tur att gå kursen.

Jag startade en filmmanusförfattarkurs på min blogg som blev populär, men stoppades i slutet av året då livet tog för mycket tid, och hade en paus på en månad. Nu i december jobbar jag på en e-bok i ämnet som jag hoppas få ut nästa år.

Vår trädgård stod övergiven stora delar av sommaren, men fick ett nytt plommonträd och ett bigarråträd. Dess värre tyckte älgarna att det smakade mums och åt upp bladen. Jag svor högt och såg hur de lämnat visitkort nedanför trädet.

Jag planterade mer häck och räddade grodor som ramlat ned i krukorna, en kopparormsunge som letat sig in i blombeståndet och några stora tjocka fjärilslarver som lagt sig på mina blommor.

Så fort tillfälle gavs läste jag faktaböcker om skrivande. Är du medveten om att det finns flera hundra, säkert ännu fler om man räknar de utländska? 

Den fjärde juli fyllde Razmus nio, men kunde inte ha kalas eftersom hans vänner var på semester. 

I slutet av året skickade jag in en synopsis på mitt pågående manus till några förlag och fick okej av samtliga. Det sporrade mig och jag jobbade ännu intensivare med det. Tyvärr var det bara nätterna som fanns att tillgå och jag satt tills två ibland tre. Flowet gjorde så att jag inte blev trött, men det var tungt på morgnarna när klockan ringde.

September kom med full fart och jag drog med Peter till bokmässan i Göteborg. Där stod jag i Egenutgivarnas monter och sålde böcker i dagarna tre. Några ex fick nya ägare men i det stora hela var behållningen att träffa mina facebookvänner på riktigt.

Vi firade Peters födelsedag på en restaurang och jag passade på att klippa mig.

Samma månad hade en av mina skrivartjejer Pebbles Ambrose Karlsson releaseparty för sin underbara och tänkvärda bok Jagvet inte var psykoser kommer ifrån

Några dagar senare gick jag och Peter på Burlesque, en försenad present till honom från mig. Besviket konstaterade jag att de inte hade gnistan som jag tror krävs för att fånga publiken.

Oktober började med ryggskott och nackspärr. Jag trotsade värken så gott jag kunde och hjälpte Peter på ett tak, men grät nattetid av smärtan och gick till en naprapat som gjorde underverk. Smärtfyllda drag och knyck fick mig på rätt kurs igen. Han konstaterade också att min nackskada jag fått som ung läkt ihop fel. Att rida häst var kul, men herregud så många gånger jag dråsade i backen då jag red in mitt lilla sto. Nackskadan gjorde så att jag inte kunde titta uppåt, men jag hade lärt mig leva med det och orkade inte gå till sjukhuset. 

Jag åkte däremot till sjukhuset med Hampuz för att undersöka knölarna han har i kinderna och fick det glädjande beskedet att de minskat i storlek. Inte mycket, men lite. Hemangiomet verkade vara på väg bort och jag grät en skvätt. Min lilla parvel kanske slipper vara sned i ansiktet när han blir äldre.

Min hand värkte intensivt och jag smörjde den med linimentet min naprapat ordinerat. Jag var helt klart utarbetad och behövde semester.

November kom och vi gick på Cirkus Scott där de bjöd på en magnifik föreställning, ponnyridning, gå på lina och mycket mer. Vi blev kvar flera timmar efter att de sista clownerna dragit ned ridån.

Lilleman fyllde fem år och snorade bort nästan hela månaden. Zabine var den enda som höll sig frisk och njöt av att få full uppmärksamhet i skolan. En kille frågade chans på henne och det var ihop två hela dagar innan han gjorde slut.

Snön kom och gick under vintermånaderna. Det blev snökaos trots att Sveriges befolkning väl borde vara van snö. Förundrad såg jag hur stora flingor täckte fönstren och vår verandadörr gick inte att öppna.

Vi skottade snö dygnet runt, stod med vitt upp till höfterna, svor och slet med spadarna.

En snöslunga inhandlades som hjälp och jag njöt av att se den skicka iväg det vita.

Jag hoppade på ett erbjudande om att gå en skrivarkurs hos Skrivsidan.com på distans. Leffe Delo visade sig vara en riktig pärla på att lära ut sitt hantverk och jag redigerade början på mitt manus igen.

Den tolfte december klockan ett gifte jag och Peter oss och firade min födelsedag efteråt. Det var en enkel borgerlig vigsel. Zabine såg ut som en prinsessa och jag, ja jag såg ut som vanligt, men hade sminkat mig dagen till ära och satt på mig en kort vit klänning och röda skinnstövlar. Vigselbeviset och ett brev med mitt nya efternamn fick mig att inse allvaret. 

För cirka sex år sedan övertalade min frisör mig att spara ut allt hår i syfte att bli mer kvinnlig. Ha, ha...jomenvisst att jag blev. På ytan blev det säkert så, men inuti var jag fortfarande en tuffing som gjorde som jag ville och favoritklädseln var slitna jeans, boots och en topp.

Med åren har den eländiga luggen växt och räckte långt under hakan tills de sista dagarna i december då jag tröttnade, tog ett djupt andetag och kapade rubbet. 

Efteråt kände jag mig lättad och mer hemma i min kropp, eller i mitt huvud blir det väl egentligen.

Så här såg jag ut före klippningen:

Och så här ser jag ut nu:

Det lustiga är att jag såg exakt ut på det viset för cirka sex år sedan.
Förändringen är att jag har silvergrått hår numera. Det känns som om jag anammat min ålder. Det kanske är dags nu när jag snart blir femtio.

Nu bultar nyårsafton på dörren och snart mycket snart står det januari på almanackan. Skall du ge några nyårslöften? Jag har ett som jag tänker fixa till så fort jag bara kan. Återkommer när det är infriat.

Nu önskar jag dig ett Gott nytt år och hoppas att nästa år blir ännu bättre än det här. Att förlagen älskar min karaktär Benjamin lika mycket som jag och är villig att ge ut den. Men den absoluta drömmen vore att någon också gjorde filmen som hittills bara finns framför mina ögon.