Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



1 februari 2013

Redigering-kärlek-en egen vrå

Natten blev lång och kall hos mig igår. Jag skrev så intensivt att jag glömde elda och drog en tjock filt över mig istället för att lyfta rumpan från stolen.
Det gick superbra och som vanligt hade jag ingen lust att stänga av datorn när ögonen strejkade. De föll bara ihop utan anledning he, he.

Jag tittade på vårt gästhus när jag gick ut med hundarna och önskade att det var klart. Jag inbillar mig att allt blir så mycket enklare då, att hjärnan på något vis filtrerar bort det övriga livet när jag kliver in där.
Jag åkte till Gotland med Manuspiloterna 2011 och bodde i en yttepyttestuga där jag fick sitta hela dagarna och bara trycka ned de vita tangenterna. U-n-d-e-r-b-a-r-t
Jag skrev och åt, skrev och åt en hel helg. Manuset växte lavinartat.
Jag är nästan övertygad om att om jag får göra så går det mycket fortare att skriva en bok.
I verkliga livet finns så många hinder. Mat, tvätt, städning, barn som ska badas, borstas tänderna på och mycket annat.
Jag älskar att vara mamma, tro inget annat, men ibland är de i vägen.

I gryningen kom min minsting springande. Han kröp ned hos mig och lade sig i sked. 
Jag smekte honom över kinden och fick en hård knut i magen av kärlek när han lade armarna över min mage.

När jag vaknade i morse låg han på samma sätt och vägrade envist att stiga upp. "Jag är trött mamma", mumlade han och blundade. 
Jag lyfte upp den 20 kg tunga klumpen av blod, muskler och hud och tog med honom ut till matbordet.
Än så länge orkar jag.
Peter körde iväg dem till skolan och jag lade mig igen. Benen och händerna darrade underligt nog och jag hade en dov värk i huvudet.

Nu är jag fit for fight igen och ska fixa några offerter innan jag får gå på mitt eget projekt igen.

Ha en bra dag.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar