En sådan här dag borde man väl vara glad. Solen skiner, knopparna sväller på buskarna i trädgården, krokus och snödroppar blommar och myrorna har vaknat i stacken under den stora granen i skogsbrynet. Men jag är inte glad. Om det inte lät så högtravande skulle jag säga att jag är "sorgsen intill döden", men eftersom det låter värre än det är stannar jag vid ordet sorgsen. Vad har jag för värde i livet? Idag? Imorgon? Jag står alldeles ensam i världen. Mamma och pappa ligger flera meter under jorden, Alex, min älskade bror har flytt landet sedan länge. Jag är ensam. Jag stänger fönstret för att slippa höra kvittrandet från vårglada fåglar och drar ned rullgardinen.
Ljudet från fjädern i dörrklockan når mina öron, om och om igen. Den slutade fungera för flera år sedan. När knackningen ljuder genom rummet hoppar jag högt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.