En början-513

"Det blir nog sommar ändå", muttrade morfar och puffade på sin svarta pipa. "Svalorna flyger högt idag", fortsatte han och gled med blicken över gräsmattan. "och Gullvivorna har redan kommit. Ser du det?"

Jag nickade och tänkte kliva upp från den halvt murknade trappan vi satt på när morfar tog tag i min arm. Hans gråa hår var så kortklippt att jag såg skalpen på honom.

"Sitt här en stund med mig Lotta. Vi träffas inte så mycket du och jag. Jag har saknat våra stunder."

Jag tittade på honom och log. Det hade inte blivit så mycket han och jag den här vintern. Träningen och allt det andra hade upptagit all min tid. Morfar och jag var vänner. Goda sådana. Vi brukade träffas flera gånger i veckan, men efter att han flyttat från vårt hus hade allt känts konstigt. Morfar passade inte in på hemmet där det satt en massa gamla gubbar och tanter. Jordbruket var sålt och mormor hade skaffat en liten lägenhet inne i stan.

"Har du lärt dig cykla än?" sa morfar och satte pipan i mungipan. "Du har väl kvar cykeln jag gav dig?"

Jag skakade på huvudet och såg min gamla trehjuling framför mig. Morfar mindes inte längre allt som förut...mamma sa att han var dement. Vilket underligt ord det var, och skrämmande.

"Inte?" fortsatte han och tog leende min hand. "Alldeles bakom är jag inte. Du är en stor flicka nu och ska naturligtvis ha en större cykel. Med två hjul."

Jag tittade på honom med stora ögon.

Han skrockade: "Jodu, så är det. Allt behöver de inte veta. Om jag låtsas vara glömsk hjälper personalen mig med allt. Mormor skrattade när hon insåg vad jag gör och bannade mig naturligtvis.