Dyskalkyli eller lata barn

Det här hittade jag på facebook idag. Det gjorde ont i själen att läsa det.

http://mariaklein.wordpress.com/2014/03/21/tur-att-jag-inte-ar-mamma-at-din-unge/

Jag kände så här när jag läste texten:

Åh, du kunde lika gärna skrivit om vår äldsta son. Han är matvägrare och har tills nu (han är tio år) inte ätit mer än några riskorn per dag. Vi har tjafsat med lärarna om att han måste få hjälp utan att få någon. "Alla barn ska äta det som serveras", har de sagt. År efter år. Sonen har stökat i skolan och naturligtvis haft ont i magen av hunger. Jag har själv varit matvägrare, eller extremt kräsen som jag föredrar att kalla det. För jag åt mat, bara inte all mat som serverades. Sonen har gjort likadant.

En underbar kock vände allt till det bästa när jag tog kontakt med honom, rektorn och skolsköterskan.

Han gör idag specialmat åt vår son som grät av lättnad efter beslutet. Specialmaten består av korv, pannkaka, pannbiffar, ja du förstår vart jag vill komma. Vanlig husmanskost utan såser och inte hoptjoffade till en massa av beståndsdelar.

Men det slutar inte där, nej vi har också bestyr med hans envishet angående skolarbetet. Ingen förälder vill ha stök i skolan med sin unge och ibland blir jag alldeles matt av ångest över skolans konservativa hållning. Problem med att förstå mattematiken har försvårat vår sons lektioner, och med 27 elever hinner inte läraren specialisera sig på just vår sons svårighet att förstå.

Jag har gråtit många gånger av frustration över hans skoltrötthet som yttrar sig i stök och bök på lektioner han anser vara tråkiga. Efter att ha varit rätt mycket med honom i skolan kan jag bara hålla med. Många elever halvsover. I mina barns värld har jag dragit in datorer och den enorma möjlighet det finns att leka in siffror med mera i huvudet på dem.

Men det är inte slut där heller

Vår lilla son blev mobbad i 0-klass. Han blev slagen och psykiskt illa behandlad, medan lärarna ryckte på axlarna och frågade honom var de hade befunnit sig då det hände. Idag litar han av naturliga skäl inte på lärare, eller vuxna. Av den anledningen hamnar han ofta i trubbel när andra ger sig på honom, och han ger igen. De som han ger igen på skvallrar för fröken, som ger sig på vår son. En evig ond cirkel.

En av lärarna kallar honom ADHD-barn, använder ordet som skällsord och säger det inför klassen och honom. Naturligtvis har det fått följder.

Jag har varit mycket i klassen och fått berättat av andra elever hur de ser att vår son blir illa behandlad av lärarna. De gillar inte att han inte gör det de säger, och utsätter honom för både det ena och det andra. En sorts mobbing tycker jag det känns som. Ibland är det bra dagar och han är lycklig när han kommer hem, men ofta ringer lärarna hem till mig och berättar om olika saker vår son gjort. Nu kommer det värsta…

Mycket ofta är det inte så som lärarna framställt saken till mig, och jag får ständigt nysta bland de andra eleverna för att få en klarare bild av vad som hänt.

Och jodå, vi har på den elaka lärarens inrådan varit hos skolläkaren (som kallade både mig och Peter för människor med autismspektrum), men även hos BUP.

Och DÄR hände äntligen något positivt. De sa att läraren kränkt honom och att de inte kunde se några tecken på ADHD, men att de skulle fortsätta utreda honom, och försöka hitta ett sätt att hjälpa honom. ”Men vi kan inte påverka skolans , sa de. ”Skolan är pliktad att stödja er son i hans undervisning. Det är det lag på.”

Nyligen insåg vi att vår dotter eventuellt har dyskalkyli, och om igen får vi slåss för att få hjälp. Nu, äntligen ska vi få en specialpedagog som kollar upp/ hjälper henne.

Nu återstår att se om Razmus kanske har samma sak. Att ointresset för siffror beror på att han helt enkelt inte ”ser” dem som de andra eleverna.

Visste du att barn med dyskalkyli ofta anses vara stökiga, och att de kan vara duktiga på geometri trots att de har problem med siffrorna.

Enligt Professor Brian Butterworth är definitionen av dyskalkyli denna:

Dyskalkyli är en åkomma som påverkar möjligheten att lära sig räkna. Dyskalkyliker kan ha svårt att förstå enkla talbegrepp och saknar intuitiv förståelse för tal. Även om de får fram rätt svar med rätt metod gör de det mekaniskt och osäkert

Kika på den här filmen: http://www.ur.se/Produkter/169175-UR-Samtiden-Nar-siffrorna-brakar-Dyskalkyli-sa-funkar-det

Barnet har avvikelser i hjärnan. Rättare sagt den vänstra delen som du använder vid matte. De blandar ihop grundtal och ordningstal. Vår dotter ser talet 17 som 71 och vice versa. I hennes huvud blir det gröt av alltihop. En oförståelig massa av krumelurer.

En så enkel fråga som ”Vilket är störst av 3 och 7?” gör så att barnen drar ihop ögonbrynen och räknar på fingrarna om och om igen. Men ibland, gissar de och har turen att gissa rätt. Ofta ger de sig inte på uppgiften alls, utan gissar eller struntar i den. För att inte misslyckas. En dyskalkyliker skäms för sitt handikapp och behöver få självförtroende av en utbildad specialpedagog, inte en lärare som anser barnet vara lat eller till och med dum. (Jodå, det finns lärare som idiotförklarar sina elever för att de inte klarar det andra kan.)

Fingrarna används ofta av någon med dyskalkyli. Men barnen är vältaliga och smarta, och har inga problem med andra ämnen. Stressen i ett klassrum med 27 elever gör så att problemet med att försöka få ihop siffrorna i rätt ordning blir större och större för varje lektion. Till slut låser sig hjärnan och barnet uttrycker stort hat mot ämnet matematik.

Att inte se siffrorna som vi ”vanliga” gör, ger stora problem i vardagslivet. En klocka är bara en tingest med en massa siffror, att handla för ett visst antal kronor ger huvudbry och ångest, och…ja du vet själv hur ofta du använder siffror i livet.

Men det finns bot, och det är där jag hamnat idag med min dotter, och kanske sonen. För att få chansen att förstå det som står i matteboken måste barnet ha lugn och ro. En klass får inte bestå av fler än några få personer, och läraren måste ta det lugnt. En sådan enkel sak som att förstå multiplikationstabellerna får man hoppa över och istället överlåta det till en miniräknare.

”Hur mycket är 9+6?” frågar läraren barnet. Svaret kan vara rätt, men det tar tid att få fram det och fingrarna används.

Hur fort får du fram svaret? En sekund, tre, fem?

Fundera på det.