Jonna satt som vanligt högt uppflugen på stenen. Hon hade suttit så i tre dagar nu. Hennes syster kom dit med mat som hon ratade och vatten som fördes till munnen och dracks upp i giriga klunkar. Jag var hennes vän sedan länge, men förstod inte varför Jonna gjorde så här. En gång öppnade hon upp sig och började berätta om sin barndom och händelsen som fick henne att hata våren. Jag förstod inte allt, eller, egentligen förstod jag inget av det hon sade. Det var så främmande att prata om att jag mer eller mindre omedvetet stängde öronen. Vi har alla våra hemligheter.
Hon hade sin vackra vita klänning på sig. Den som nådde till hennes knän och hade små gnistrande stenar i nedre kanten på kjolen. Det långa svarta håret var uppsatt med spännen här och var, och en röd halvdöd ros satt bakom örat. Hennes ögon var slutna och jag såg på hennes hud att hon frös.
Då och då rasslade små stenar och grus från stenen hon satt på, och jag såg att hennes fötter hasade ned, men lika snabbt drogs upp igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.