Teresa kastade en snöboll på brodern och sprang iväg. När snöbollen nådde sitt mål var hon försvunnen. Skrevan som hon trängt sig in i var skarp i kanterna och mossa växte här och var. De vita vantarna hade antagit en mer svart variant och mössan satt på sniskan. Hennes röda kinder glödde av värmen inifrån och det röda håret var fullt av kvistar.
"Teresa", hörde hon brodern ropa. "Teresa, det här är inte kul."
Hon fnittrade och lade handen över munnen för att inte höras.
"Teresa, snälla?"
Skrattet gick inte att stoppa och hon tyckte delvis synd om Sebastian. "Här är jag", ropade hon och såg hans blåa mössa komma hoppande genom drivorna. De blåa ögonen fylldes av glädje när han såg henne och de korta benen sprang allt fortare.
Teresa trängde sig ut ur skrevan och borstade av byxorna. Kängorna var oknutna som vanligt och hon såg att de var delvis fyllda med snö. Kylan och vätan trängde in i strumporna och vidare till de bara, smutsiga fötterna. Skavsåren från förra veckan hade läkt, men kändes ändå.
"Varför gömde du dig? Jag blev jätterädd", sa Sebastian och böjde sig snabbt ned och kramade ihop en boll av snö som han kastade på hennes huvud. "Jag ska skvallra för mamma."
"Nehej, det gör du inte alls", skrattade Teresa och torkade av snön från axlarna. "För då får inte du se min hemlighet." Hon hade ingen aning vad hon skulle hitta på, men antog att det skulle lösa sig på vägen. Den så kallade hemligheten hade varit hennes vapen länge nu. Sebastian var ju bara en liten unge och fattade inte att hon bara lurade honom, men hon märkte att det blev svårare att ljuga om saker. Sex år hade redan gått och nästa år skulle han börja skolan. De mulliga armarna och runda ansiktet försvann sakta men säkert. De enstaka orden ersattes av långa, långa meningar.
"Vad är det där?", sa Sebastian och pekade på något mörkt som syntes långt bort i snön. "Det fanns inte här igår. "
Teresa följde hans finger och rynkade ögonbrynen. Han hade helt rätt. Det mörka verkade ganska stort. "Det måste ligga på sjön vi hittade förra året. Det är is där nu."
"Vi går närmare", viskade brodern och hukade sig. "Kom."
Hon följde efter honom, och smög i hans spår. När de närmade sig platsen tog hon av sig mössan och drog av Sebastians. Sedan kröp de in under en stor gran och sköt en stor granruska åt sidan.
Isen täckte inte hela sjön. Endast kanterna hade ett täcke av knögglig is, och på en av de smala vikarna av is låg ett vitt lejon och sov.
Sebastians ögon vidgades och hon såg att han tänkte skrika, men lade handen över hans mun sekunden innan ljudet skulle komma.
"Aj", sa han och boxade henne på armen. "Varför gör du så där?"
"Ser du vad jag ser? mumlade Teresa och försökte andas lugnt. Benen skakade och hennes röst hackade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.