En början-594

Långt borta vid horisonten ser jag ett fartyg dyka upp. Jag sveper filten tätare runt axlarna och reser mig upp. Det var länge sedan jag stod på benen och det känns. Stickandet i fötterna avtar efter en stund, men det kvarstår ett svagt kvillrande som säkert härstammar från blodet som stått stilla alltför länge. Kyliga vindar sveper in från havet och blåser nästa omkull mig. Envist värjer jag mig mot dem och vågar inte blunda, av rädsla att fartyget är en hägring, skapat av min hjärna.
Havet försöker nå mig, men misslyckas gång på gång. En urgröpning i sanden visar var jag suttit, och runt det lätt välvda sandvikarna ligger kolet jag använt att rita med.

Kommentarer

Populära inlägg