En början-607

 Allergi hade mamma alltid kallat det. Ovana, sa mormor fortfarande. Mina ögon rann och det kliade i både näsa och hals. Den mjuka pälsen kittlade min kind och fingrarnas rörelse gav respons direkt. Kurrande ställde kattungen sig på mitt bröst och körde ned klorna i det , gång på gång. Hjärtat slog snabbare och det var svårt att inte gråta. Pappa skulle aldrig ge med sig, det visste jag, men jag ville så gärna ha en egen kattunge. En som var bara min. Snörvlande satte jag ned den i mitt knä och drog med ena pekfingret över den lätt krökta ryggen. De gröna ögonen mötte mina.

Kommentarer

Populära inlägg