En början-615

"Uppriktigt sagt så tror jag inte att du har stora chanser", sa Sven Jansson. "Du är för envis."
"Vad menar du med att säga så?", sa Hillevi föraktfullt. "För envis. Ska man inte vara envis när man åker skidor då? Om man är envis, så ... Det var det fånigaste jag hört. Eller hur Oskar?" sa hon och vände sig mot mannen som stod närmast henne.
Oskar Larsson nickade och sa jakande att han höll med om det hon sa och belönades med ett leende som fick honom att le tillbaka och studera Hillevi mer noga. De svarta byxorna var lite bylsiga och tröjan som han visste att hennes mamma stickat lyste upp det i övrigt så svarta. Till och med håret var svart. På skidorna stod texten SPEED med lysande limefärgade bokstäver.
"Jag tror att ni missförstår mig", sa Sven och suckade. "Antingen med vilje eller av dumhet. Oavsett vilket så missförstår ni mig. Jag fattar väl att det är bra med envishet, men man får inte vara dum."
"Och det menar du att jag är?" muttrade Hillevi. 
Sven lade handen över pannan. "Nej, nej, inte alls. När du åker skidor kan det vara bra, men annars."
Han stod tyst en lång stund. "Äh, gör som du vill. Vi ses vid målet", fortsatte han och gick iväg.
Oskar stoppade Hillevi när hon knäppte loss sig från skidorna och tänkte springa efter Sven. Han sa inget, bara lade sin ena hand på hennes axel och skakade på huvudet.

Kommentarer

Populära inlägg