Stående vid fönstret, eller rättare sagt gluggen, såg jag att fullmånen sken över isen. En skugga lösgjorde sig ur skogen och rörde sig mot åteln jag lagt ut. Jag darrade av upphetsning och kände att det rann något utefter ryggen trots att det var iskallt i det lilla utrymmet. Långsamt höjde jag bössan och siktade. Vargen nosade på rådjuret och fnös. Jag såg de gråa, lurviga öronen röra sig oroligt och slutade andas. Skulle han ta betet, eller?
Då satte han sig ned och höjde nosen mot himlen. Ylandet skar genom märg och ben på mig, men jag vågade inte röra mig. Ett antal skuggor kom farande i full fart över isen och kastade sig morrande över rådjuret, slet stora köttbitar från det och ställde sig en liten bit ifrån. Knakandet från benet på det stackars rådjuret ekade över isen mot mig. Kojan jag befann mig i låg bara en meter från marken och jag kände mig plötsligt mycket utsatt.
Som på en given signal rusade vargarna mot mig. Deras käftar var blodiga och tänderna glimmade i månskenet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.