"De lever", sa den unga bonden med en blandning av lättnad och tvivel i rösten.
Sanna rätade på ryggen och drog med handen över ryggslutet. Det värkte infernaliskt, men det var det värt. De båda svartvita kvigkalvarna, fortfarande blöta och fulla av halm på ryggen, klippte med de långa ögonfransarna och gjorde henne gråtfärdig av lycka. Äntligen hade hon hittat sitt kall. Som veterinär mötte hon många olika själar, men att förlösa kalvar var det hon älskade mest.
Den ena kalven öppnade munnen och slickade henne. Tungan var sträv mitt på och mjukare på kanterna. Janne brukade tjafsa om att hon luktade illa, men hon höll inte alls med. Visst kunde hästdoften vara lite stark och frän, men hon tvättade ju av sig direkt hon kom hem. Om det störde honom så mycket kunde han flytta ut ur hennes lägenhet, så det så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.