12 januari 2015

En början-804

Che stoppade i den sprattlande ödlan i kassen och kollade var de andra vännerna höll hus. Lie stod några meter bort fullt koncentrerad på en ödla som var på väg ut från sitt bo. Han hade sjunkit ner till knäna i leran men vägrade som vanligt att ge upp. Under ett träd fyllt av stora, gröna stjärnformade blad stod Kia, den enda tjejen i gänget. Hon höll upp en vit kasse fylld av ödlor och skrek något som inte Che hörde. men han såg hennes mun röra sig och satte upp tummen i luften.
Lie tittade upp och hyssjade dem.
Ödlan Lie studerat tog ett steg ut och tittade sig om, verkade sniffa i luften innan den tog ytterligare ett steg, och fångades av Lies nävar. Efter en kort kamp hamnade den i kassen med de andra.
"Såg ni?" ropade Kia och gick mot pojkarna. "Hur många har ni fångat?" Hon tittade i sin kasse och tryckte ner en ödla som försökte ta sig ut. "Jag har hittat ...." Kia räknade ödlorna så gott det gick och skrattade. "Jag har hittat fem stycken."
Che snurrade ihop sitt svarta hår och stoppade ner det innanför sin tröja. Byxorna var lappade och längst ner hade de fransats upp, skor fanns inga. Han öppnade sin kasse och räknade kräldjuren som rörde sig i den. "Allt som allt har jag hittat ...." Che räknade ödlorna och höll upp fem fingrar. "Vi kommer att bli rika."
"Huvudsaken jag får mat", muttrade Lie och höll handen över sin knorrande mage. "Vi kanske kan grilla dem?"
"Aldrig", sa Kia och försökte ta hans kasse. "Vi ger dem till Monsieur Barton och får pengar. Han har lovat mig en femma för varje."
"Mig lovade han en tia", sa Che och ryckte till sig Kias kasse. "Om vi förhandlar med honom kan vi säkert få femton."
Ungdomarna gick mot Monsieur Bartons hydda. Den liknade ingenting de tidigare sett. Taket som vanligtvis bestod av vass var på hans hydda av plåt, och själva huset var uppbyggt i två våningar istället för som brukligt i en. 
Kia som var femton gick upp på hans veranda och knackade på dörren. Ingen öppnade.
"Han är inte hemma", suckade Che och knöt ihop sin kasse. "Vi får lägga dem i skuggan, annars dör de. "Förresten, har inte du buren kvar?" sa han och vände sig till Lie i samma ögonblick som dörren öppnades.
"Ja", röt monsieur och strök bak det gråa håret som stod rakt upp. "Vad är det frågan om?"

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.

Hjärntrött

Nä, det är inte mig rubriken syftar på. Det är min älskade unge, vår dotter som nått upp till femton vårar och borde vara ute och drälla nät...