En början-810

Den hade stått i exakt fem dagar i vårt kök nu. Svartmålad med tre stora lådor. De mässingsfärgade handtagen rymde min hand precis på millimetern, det hade jag kollat. Många gånger.
Ytan var inte i bästa skicket, och pappa sa att den var över hundra år. Dammet från byrån låg numera på golvet. Mamma sa att hon inte orkade dammsuga golvet och att det här bara var ett av pappas underliga infall.
Mira kom tassande över golvet och anslöt sig till mig. Vi satt på golvet och betraktade träets alla vackra snirklingar. En snickare skulle bli lyrisk över arbetet.
Mammas steg hördes innan vi såg henne.
Mira och jag gömde oss under bordet och såg till att duken räckte över alla kanter. Vårt stora,  svarta ekbord var så tungt att jag visste att ingen orkade flytta det. Flyttgubbarna placerade det mitt på golvet den där dagen för länge sedan, och där stod det sedan dess. Vi anpassade oss efter bordet, istället för tvärtom.
Jag hörde mamma sjunga på en visa jag hört förut. En så kallad slagdänga som snurrat flera månader i radion. Hon dukade fram tallrikar till alla fem i familjen och ställde flingorna med en smäll på diskbänken. När mamma vände ryggen till oss och skar upp tomater och gurka, tog jag tag i Mira och drog med henne ut i hallen. 
"Sch", sa jag när jag såg henne öppna munnen för att säga något. Jag tecknade åt henne att vi skulle stå tysta. Att vi måste låtsas komma ner från trappan. Mira tecknade tillbaka att hon förstod.
"Barn", ropade mamma.
Vi smög till trappan och jag svarade: "Ja."
"Där är ni ju", sa mamma och lade handen på byrån som om hon beskyddade den. Jag har gjort frukost. Äggen är snart färdiga."
"När ska vi öppna lådorna?" Frågan kom innan jag hann stoppa den. Jag lade handen över munnen och hoppades några sekunder att hon inte hört mig.
"Pappa ska göra det. Ingen annan", sa hon och hällde upp fil i en tallrik. "Vill du ha flingor?"
Hon gick runt möbeln och ställde den vita tallriken på bordet framför mig. "Vill du ha en smörgås?"
Jag skakade på huvudet.
"Det finns säkert lönnfack i den", mumlade mamma och syftade på byrån.
"Kan vi inte bara öppna lådorna och se vad som finns i", sa jag och lade skeden på bordet. "Det kan väl inte vara så svårt?"
Mamma vände sig mot mig med ögon som var svarta av ilska. "Din pappa har sagt vad som gäller och så får det bli. Hon gav Mira en tallrik och ställde ner den så att skeden som låg i skallrade.

Kommentarer

Populära inlägg