En början-812

Pojken som kom mot oss hade en svart bindel över ögonen och bar ett bultande rött hjärta i sina händer. Han kunde inte vara mer än tio, kanske elva år, och i en väska han bar över ena axeln skymtade jag ett hoprullat brev med svedda kanter.
"Vem är du", sa jag så lugnt jag kunde. 
"Fabio Salvatore, greve på slottet du ser bakom dig. Jag förlorade synen för många år sedan och måste ha ögonen skyddade.
Jag tänkte för mig själv att det väl fanns bättre sätt än en bindel, men sa inget, rädd att förarga honom.  
"Och hjärtat", sa Mino med skälvande stämma.
Greven skrattade och gav hjärtat till en äldre man som kom framskyndade när en av de andra männen knäppte med fingrarna.
Jag tittade på Mino med sträng blick. Att han aldrig kunde hålla näbben, tänkte jag och lade handen på min pilbåge. Det lena träet smekte min fingertopp och jag kände mig genast mycket lugnare.
Det fanns många slott i den här landsänden. Så många att det nästan var löjligt. Det ena pompösare än det andra, med tinnar och torn. Numera tomma och kalla. Kriget hade tagit alla män, och pojkar med förresten.
Jag hörde att en häst kom galopperande bakom oss och vände mig om. Den liknade inget jag tidigare sett. Orangeröda flammor av eld syntes runt den, och jag kan nästan svära på att jag såg ett par röda vingar på dess rygg.
Mino gapade av förundran, men jag vägrade låta mig imponeras. Allt gick att fixa numera. Trickfilmning säkert, tänkte jag och försökte lugna mitt hjärta som hotade att slå sönder bröstkorgen.
Fabio hivade sig upp på hästens rygg och galopperade iväg tills han bara var en liten prick.
"Teknik", sa jag och tog upp vattenflaskan ur ryggsäcken. "Teknik."
"Vad menar du", frågade Mino och sträckte sig efter flaskan precis när jag tänkte dricka upp det sista.
"Hjärtat?"

Vi såg inte pojken mer den dagen, och fåglarna tystnade samtidigt som ekorrarna som följt oss på resan försvann. Vinden mojnade och suset från träden förvandlades till en tom tystnad.

Kommentarer

Populära inlägg