28 januari 2015

En början-813

Sotflagorna fyllde luften och människornas skrik hördes långt över isen. Soldaterna skulle inte hinna fram innan rövarna hann försvinna, det visste både jag och mannen som låg bredvid mig. Hans skjorta hade trasats sönder och byxorna saknade ett ben. Jag bar pyjamasen jag sovit i och kände tallbarren sticka mot huden. I handen höll jag ett gevär årsmodell hundra år tillbaka och visste inte ens om det fungerade. Krutet jag lagt i doftade starkt och jag önskade mer än något annat att allt bara skulle vara en dröm som jag vaknade upp från. Kylan fick det att ånga från munnarna och jag såg den andre dra upp en sjal över ansiktet för att inte visa rövarna var vi fanns. Jag var fullt medveten om att de visste att vi fanns, men inte var eller vilka vapen vi hade tillgång till.
Min sjal låg som en andra hud runt mitt sårade huvud. Blodet som stelnat luktade sött och när jag drog med handen över kinden blev fingrarna röda.
Plötsligt kom en jeep körande i full fart mot vårt gömsle. På antennen satt en svart flagga med två korsade vita kvinnoben på. Jag fnissade utan att egentligen vilja det, men drog ändå på smilbanden. De kom tillbaka. Mycket riktigt steg tre män ut ur bilen och gick runt i vårt läger. De petade på mina vänner med sina svärd och jag kunde se deras vapen hänga i byxlinningen. Den äldste av dem höjde svärdet och skar av min bäste väns huvud som om han var en frukt eller grönsak. Huvudet rullade över marken och stannade några meter från mig. Olars gröna ögon stirrade på oss, och jag kände håret resa sig.
Den andra rövaren kastade in några brädor i elden och fick den att flamma upp. Han öppnade upp jackan och tog fram ännu ett vapen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.

Hjärntrött

Nä, det är inte mig rubriken syftar på. Det är min älskade unge, vår dotter som nått upp till femton vårar och borde vara ute och drälla nät...