Musiken pumpade ut från högtalarna och röken låg som en tjock dimma över dansgolvet. Då och då nåddes ljudet från mobiler mina öron. Den svarta kostymen jag bar fick mig att se androgyn ut. Som en det. Bakåtslickat mörkt, nästan svart hår och en stor guldring i ena örat förstärkte det manliga, såväl det kvinnliga. Svart kajal runt ögonen, och ännu svartare ögonskugga. Bootsen som jag hittat i en antikaffär var säkert från åttiotalets början. Väl ingådda och lite repiga vid nosen. Under kavajen hade jag bara en behå. Blickarna som nådde mig var ibland arroganta, ibland nyfiket frågande.
"Hej"
Jag vände mig mot mannen som ställt sig bredvid mig, lutande nonchalant med armbågen mot bordet. Kan du inte bara gå, tänkte jag och tittade bort mot dansgolvet.
"Du är inte härifrån, va" fortsatte mannen och tog upp ett cigarettpaket, tände en cigarett och sträckte den mot mig. "Jag förmodar att du röker? Vill du ha?"
Jag svarade inte. Ville bara att han skulle gå. Det här var min enda frihet på dagen. Inga barn som skrek, inga grälsjuka kunder. Det var min hemliga vrå av ensamhet. Mitt i crescendot av röster och musik fanns min vila.
En kvinna kom in iklädd brudutstyrsel. Efter henne kom fem kvinnor. De styrde mot bordet bredvid mig och pratade med gälla röster. Bruden var mer än full, nästan okontrollerbar. Hon välte glasen på bordet och torkade sig med baksidan av handen när hon dreglade. Kronan hängde på sned och den vita, korta klänningen såg solkig ut.
"Shkål, för fan", sluddrade en av hennes väninnor, och riktade sig mot mannen vid mitt bord.
Ett äckel vällde upp inom mig. Hur kunde en människa tillåta sig själv att bli så full? hade hon ingen självrespekt? Jag såg att mannen höjde sitt glas och log. Vilken idiot. Han hoppas väl på att få med sig henne hem.
"Du då? Vad dricker du", frågade kvinnan och puffade på min axel. "Ha, ha, säg inget. Du dricker viiiiiiiiiiin."
"Nope", sa jag och höjde mitt glas med vatten, hällde i mig det och gick därifrån.
Ute i garderoben såg jag tre män komma in och hänga av sig jackorna. Den ena av dem hade tänder som spretade åt alla håll och så kallade blomkålsöron. Hans ögon fångade mina en kort mikrosekund.
"Har du en bricka?"
Jag tittade på den unga kvinnan och sträckte fram min bricka.
Hon slet ner min skinnjacka från galgen så hårt att den ramlade på golvet med en hög skräll.
"Tack", sa jag och krängde på mig jackan.
När jag passerade mannen med blomkålsöronen böjde han sig mot mig och viskade något i mitt öra. Naturligtvis i det jag var hörselskadad på. Jag uppfattade enstaka ord och pusslade ihop det till att han gillade mig och ville träffas. Lappen han gav mig var vikt om och om igen, som om han vecklat upp den flera gånger. Den killade mig i handen när jag trädde på mig vanten och gick ut.
Stockholm by night, tänkte jag och gick längs nybrogatan, förbi alla fashionbutiker, matställen och annat. Lappen killade mig fortfarande inuti handen. Ibland undrade jag varför jag fortsatte gå ut på krogen. Jag älskade min man och att vara hans fru. Sökte ingen annan.
En man kom snabbt gående på gatan. Han tittade ner i trottoaren och hade dragit en mössa långt ner i pannan. Snöflingorna som föll smälte så fort de landat, men några hade fastnat på hans axlar. Kängorna han bar var halvöppna och jag skymtade ett par joggingbrallor, modell extrapösig.
"Hej", mumlade han.
"Hej", sa jag och log.
"Skön kväll, eller hur", fortsatte mannen.
"Jo", svarade jag och undrade om han hoppades på ett sista-minuten-ragg, eller bara var allmänt trevlig.
"Jag måste vidare. Kul att ses", sa han och drog upp en påse som hittills legat gömd innanför jackan. "Tjejen väntar."
"Ha det", sa jag och skämdes över mina lumpna tankar. En trevlig kille så klart. Vad annars.
Hissen i huset stod fortfarande stilla mellan två våningar. En stor vit skylt med orden TRASIG satt fasttejpad på gallret. Jag gick upp. Alla fyra våningarna. Lappen killade mig fortfarande.
Adam öppnade dörren när jag tog i handtaget. Håret stod åt alla håll och jag hörde Linus gråta i bakgrunden. "Vi kan inte ha det så här. Jag vill inte ha den här oron längre. Du bara försvinner utan ett ord. Jag har ringt dina föräldrar. De hämtar Linus om en stund."
"Varför då? Jag kommer ju nu. Har hämtat lite luft bara. Fyllt på med syre", sa jag och såg Adams bröst höja och sänka sig fort.
"Klockan är tre på natten", sa Adam och blundade. "Tre."
Jag räknade sakta, visste att urladdningen skulle komma. Tre, fyra, fem ...
Han öppnade ögonen igen. Blå, kloka, fyllda av visdom jag ännu inte fått. Äldre än mig. Mycket äldre. Välbärgad. Ett kap som mina föräldrar sagt när vi gifte oss. Snäll. Sex, sju, åtta, nio ...
"Jag flyttar", mumlade Adam och hämtade sin resväska. "Tillfälligt i alla fall. Du är sjuk. Sök hjälp innan du råkar ut för en olycka. Manne följde efter dig och såg vad du gjorde. Han ringde nyss."
"Gjorde", sa jag frågande. "Jag har inget att dölja för dig. Inget." Lappen skavde i handen.
"Ditt bekräftelsebehov äter upp oss", sa Adam och fångade upp Linus som kom gående.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.