Vad menade han med att lämna mig? Varför skulle jag överhuvudtaget vänta på honom? Tankarna snurrade i huvudet medan jag per autopilot diskade, tvättade och ammade barn. Tvillingarna hade för en gång skull somnat direkt, och lilltrulsa som nyss fyllt fem, låg på soffan med tummen i munnen. Jag lade en filt över henne och kollade termometern på väggen. "Sjutton grader, brr", sa jag lågt och hällde upp ett stort glas vatten som jag bälgade i mig. Brösten ömmade fortfarande och det hade blivit lite si och så med sömnen när vi kom hem. Håret var tovigt och skitigt.
Jag hörde att grannen gick omkring och hoppades innerligt att hon inte skulle sätta på teven fullt så högt som igår. Naturligtvis gjorde hon det. Ljudet studsade i rummet och jag både hörde och såg att tvillingarna sträckte på sig och kände obehag inför ljudet. Min kropp skulle säkert återhämta sig, men just nu gjorde alla rörelser ont, allrahelst när jag sträckte mig. Såret som gick tvärs över min mage bestod av stora, silverfärgade klammer som skulle tas bort om några dagar. Det äcklade mig. Min egen kropp äcklade mig. Jag undrade om man kunde sätta livet på rewerse, men visste alltför väl att det inte går. Om jag haft vetskap om hur Jim skulle fungerat som pappa, hade jag aldrig haft sex med honom. Sådär, nu var det sagt. Jag ångrade mig så starkt att det gjorde ont. Att vara ensam mamma till tre barn var ingen lek. När de två fortfarande onamnade vilddjuren slet i mina bröst funderade jag på att ta bort dem. Men, så gör man inte.
Tvättmaskinen pep till och jag reste mig från stolen med ett kvidande av smärta. Alla dessa gravidtidningar bestod av en stor bluff. "Lycka över moderskapet. Hah", sa jag och haltade fram till maskinen. Inte så att jag ångrade barnen, ånej. Det var valet av man jag ångrade. Att jag aldrig lärde mig. Lilltrulsas pappa stod i alla fall ut ett år innan han flyttade. Jim och hon älskade varandra. Älskade. Vad är egentligen kärlek?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.