Repen runt mina handleder skavde in. Jag såg att det rann blod där de piskat mig och saltet de hällt i såren gjorde att svedan ökade hundra gånger om. De usla svinen trodde att jag skulle berätta var mina bröder gömde sig, men skulle aldrig få ett enda ord ur mig. Inte ett enda.
Piskan ven över mina handleder och jag bet hårt i underläppen. Mina skrik kvävde jag genom att bita mig i tungan.
"Tala", skrek mannen och band en svart bindel över mina ögon. "Tala, eller möt din Gud."
Jag kunde inte säga att jag inte hade någon Gud och att jag slutat tro på mirakel för länge sedan. Istället spottade jag där jag trodde att mannen stod. En svordom hördes och jag jublade inombords. Ett- noll till mig.
En man med frän doft höll bak mina händer och släpade mig över gruset. Jag kände att mina knän blev skadade och tårarna jag hittills gömt, trängde fram. Smärtan var helvetisk.
"Tala", röt mannen och skakade mig fram och tillbaka. Det brann till i min hårbotten när han tog tag i håret och drog huvudet bakåt.
"Hon kanske inte vet något", sa en mjuk röst på bruten svenska.
Jag kände igen rösten, men kunde inte placera den. Kunde det vara någon vän till mina bröder? En avlägsen släkting? Pengar gjorde människor galna.
"Vill du ha ett glas champagne?"
Jag hörde ett glas splittras och förstod att frågan besvarats.
"Merde."
Någon viskade något jag inte uppfattade och allt blev tyst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.