"Visst doftar rosorna fantastiskt", sa mannen med det gråa skägget.
"Ja", sa jag och tittade på de två damerna som just fällt upp ett paraply som skydd för solen.
Jag befann mig i England för att titta på rosor. Inte vilken sort som helst, åh nej, Vi var just nu hos den världsberömde David Austins anläggning. En magnifik utställning som jag nog aldrig skulle glömma. Doften triggade min migrän, men skönheten i det jag såg gav mig enorm tillfredsställelse.
Tanken var att jag skulle lära mig mer om de här underbara blommorna och ge den kunskapen till mina kunder. Han hade satt upp en massa guldmedaljer i det lilla lusthuset som - naturligtvis var klätt i rosor. Trädgården var uppbyggd i teman och färger.
"Kom här, lilla du", sa en kort kvinna med underlig frisyr. Den var varken kort eller lång, bara ett enda stort burr. "Du kan gå vilse i de här gångarna om du inte är försiktig."
Jag tog hennes hand och snart såg jag det stora, mörka taket på huset. Jag vände mig om för att tacka för hjälpen, men hon fanns inte längre där. Konstigt, tänkte jag, men hann inte fundera mer på saken förrän jag låg i sängen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.