Jag stod länge på kanten och svajade. Det var som om vinden ville putta mig över kanten. Några måsar flög i cirklar högt ovanför mig, och vägrade låta sig skrämmas av att jag viftade med armarna och skrek. Långt ute på havet såg jag flera sälar leka, och strax nedanför min högra fot kunde jag se att en fågel byggt bo. Håret flög åt alla håll, in i min mun, över ögonen och runt min hals. Det hade växt massor över sommaren, och bleknat i topparna, borde säkert få en genomgång av en frisör.
Jag lade mig på mage och tittade över kanten. Några stenar rullade iväg och föll i det oändliga, tills jag en stund senare såg dem landa. Enligt skylten nere i backen var detta Sveriges högsta ställe. En välbesökt plats som jag hittat genom att googla.
Förra månaden hade jag varit i Jukkasjärvi och besökt ishotellet. Fällarna och det speciella ljuset som skapas innanför isen var inte längre en hemlighet för mig. Det tråkiga var att jag upplevde allt ensam. Saknaden efter Jesse kom i cykler numera. Han fanns alltid i mina tankar, men jag hade fått förmågan att släppa igenom andra skeenden nu. Det var värst vissa datum - födelsedagen, julafton, midsommarafton, påsk, ja alla högtider. Hans röst fanns inspelad på band. En present till mig när han inte längre fanns kvar på jorden, hos oss, de som älskat honom.
Vinden for åt än det ena än det andra hållet, ryckte och slet i mina kläder och mitt hår som för att påminna mig om sin existens.
Jag lade ena kinden mot marken. Den var varm efter att solen värmt upp den hela dagen och skrovlig, som stenar brukar vara. Det gjorde ont i knäna av att ha dem mot marken, och jag darrade i armarna av att hålla huvudet uppe.
Jag rullade runt på rygg och tittade upp i himlen. Små vita moln hängde ovanför mig. En klarblå himmel omslöt dem. Långt, långt uppe såg jag en stor fågel med rektangulära vingar. En örn, tänkte jag. Det måste vara en örn. Månntro att det var vår örn. Min och din, älskade Jesse. För länge sedan hade vi hittat ett örnnäste långt inne i skogen, och fyllda av vild längtan att få se örnungar, klättrat upp i trädet. Boet var tomt och kallt med några små dun inkilade mellan kvistarna.
Vi sprang tillbaka en vecka senare och hittade tre ägg, så stora att de fyllde våra händer och mer.
Minst en gång varje dag sprang vi hand i hand till örnnästet och klättrade upp. Vi fotograferade inte det som skedde, ville dölja upptäckten för nyfikna människor.
En dag låg där tre bruna, ganska fula, kroknäbbade ungar med stora ögon.
Den sommaren var det du och jag och vår hemlighet, Jesse. Du och jag som funnit kärleken i varandra. Men ,det var då. Nu ligger jag här på kanten av klippan, med huvudet fyllt av tankar.
Lätta droppar föll på min panna. Gråter himlen, tänkte jag, och grät jag med. För att jag levde, för att du inte levde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.