"Göm dig. Fort. Om hon hittar dig är du dödens:"
Jag hörde hjärtat slå snabbare än det någonsin gjort och hukade mig under bänken vi nyss suttit på. Faster Märta kallade alltid mig ett hår av hin och drog mig hårt i håret när hon fick en anledning. Hennes händer var svarta av jord och valkarna låg tätt inuti handen. Hon bar alltid byxor och kammade håret varje morgon medan vi fick titta på.
"Nu kan du komma fram", väste Emelie och lade handen för munnen när hon såg min smutsiga klänning. "Oj, vad du kommer att få spö."
"Jag går inte hem" , sa jag och drog med handen över det svarta. Den vita klännningen hade smuts över både bröstet och i nederkanten.
"Men, det måste du."
"Jag kan inte gå hem så här fattar du väl", fräste jag och kände att tårarna lurade bakom ögonlocken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.