Den lilla flickan kunde inte vara mer än två, kanske tre år, men gick mot mig med självsäkra, stadiga steg. Hon stannade och tryckte ner näven i sin ficka - tog upp den knuten.
"Hej", sa jag med skrovlig stämma. Efter att ha levt i tystnad flera veckor slog ljudet mot mina trumhinnor med ofattbar kraft.
Flickan vred upp den knutna handen och öppnade den sakta, sakta. Djungeln fylldes av ett starkt, gult ljus som fick mig att rygga.
"Var inte rädd", sa hon med metallisk röst. "Vi vill dig inget ont. Se bara in i ljuset och följ det."
Hon höjde handen och jag såg att huden delat sig vid handloven.
Jag stod kvar, oförmögen att ta ett enda steg. Halsen drog ihop sig av törst och mina ben darrade. Läpparna var fnasiga och fyllda av sår och blåsor. Är det en hallucination, tänkte jag och ställde mig på knä, famlade efter vattenflaskan som ekade tom.
"Res dig upp", sa hon och tog de få stegen fram till mig. "Jag kan inte bära dig."
En svart panter kom gående mot oss och mitt blod frös till is. Var det slut nu? Skulle jag aldrig mer få träffa Mira och Ted? Oh, om jag ändå lyssnat på mina vänner och struntat i att åka på den här fåniga djungelresan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.