En början-378

Idag fyller jag femton, tänkte Sara och tittade mot det gula huset som rymde henne, två småsyskon, pappa Herbert och mamma Tindra. "Idag fyller jag femton och kan inte ens cykla själv längre", sa hon halvhögt och pressade ned händerna över de smala hjulen. Än så länge hade hon inte hittat riktigt hur man gjorde för att svänga men Tea som hon träffat på sjukhuset hade lovat lära henne. De svarta cykelhandskarna som pappa gett henne låg fortfarande i sin förpackning, gömda i garderoben.

En början-377

Hålet hade samma diameter som en ölburk och väggarna dröp av grön slime, men vi var tvungna att gå igenom oavsett hur det såg ut. Det var vi fullt medvetna om. Som vanligt krånglade lilla Saga. Hon var trots allt inte mer än sju. 

"Rolf, jag tycker det här är äckligt", sa hon och grimaserade med den ljusrosa munnen. "Måste vi gå just här?"

Jag nickade och pekade mot ingången. "Gå in nu. Teodora går före dig och Jesper efter."

"Krymper du mig nu direkt?" fortsatte Saga och stängde dragkedjan på jackan och drog upp huvan över det guldlockiga håret. "Lovar du att maskinen kan göra mig stor igen?"

Skrattande strök jag henne över kinden och pekade åt Teodora att kliva in. Hon var inte mer än cirka fyra centimeter lång och jag böjde upp plåtbiten jag klippt upp sedan tidigare. Nu var det bara jag kvar, sedan kunde äventyret börja. "Akta er för kanterna. De är vassa", sa jag och tryckte på knappen på förminskningsmaskinen. Det hiade till i magen och jag kände doften av gräs och jord då jag landade med de andra.

Nyckeln till självständighet

Kerstins bröst häver sig hetsigt fram och tillbaka och de runda kinderna är rödblossande av ilska. Över munnen som är hårt sammanbiten syns små svarta hårstrån så tunna att de bara kan anas när hon står med solljuset mot sig.

   ”Ta ditt pick och pack och försvinn!”

 Hon tar av sig en silverfärgad nyckel som hon bär i ett tunt sammetsband runt halsen. ”Jag älskar dig Per, men att du är min son ger dig inte vilka privilegier som helst.” Kerstin kastar nyckeln som hamnar med en dov klang på trappan. ”Du får flytta till min övernattningslägenhet tillsvidare, men…” Kerstin lägger handen över hjärtat och försöker lugna ned andningen. ”Missköter du dig kastar jag ut dig på gatan.” Hon stryker bort en liten tår som letar sig nedför kinden. ”Jag älskar dig vansinnigt, men de här bataljerna mellan oss tar snart livet av mig. Jag orkar inte slåss längre. Du är lat och behandlar mig som din privata betjänt.”

   Per rycker på axlarna och fräser: ”Du kväver mig morsan. Jag kan inte andas här. Det ska bli så skönt att slippa höra ditt tjatande. Jag är faktiskt sexton år.    

   Han går ut på trappan och plockar upp en liten röd ryggsäck, sen sparkar han igen ytterdörren med foten. Med en lätt nedtrampning på skateboardens kortsida får Per brädan att slå upp mot handen och klämmer den mellan tummen och pekfingret.     

Med ett skutt tar Per sig över den vita grinden som är ärgad av regn och sol. Han hänger nyckeln runt halsen och drar med pekfingret över det tunna lilafärgade sammetsbandet.

Bakom gardinen står Kerstin och tittar på honom med sammanbiten mun.

   ”Inte ropa. Inte ropa” viskar hon till sig själv. ”Låt honom gå” säger Kerstin högt och placerar handen på fönstervredet. Hon ser att några starungar som sitter i trädet bredvid huset lättar när grannens katt kommer smygande uppför trädstammen.

   ”Barn måste lära sig livets läxor själv” viskar hon och lägger den andra handen på den som sökt sig till vredet. Kerstin lutar pannan mot det kalla fönsterglaset och blundar tills hon vet att sonen är borta.

När Per öppnar dörren till mammans lägenhet är han fylld av ilska och söker ett sätt att få utlopp för den. Utan att ta av sig skorna halvspringer Per in till köket och sliter upp skåpen. Ett efter ett åker de rosmönstrade tallrikarna i golvet och splittras. Glasen tar samma väg, och exploderar när de blir utsatta för övervåld. Ljudet studsar in i trumhinnan och Per njuter.

   ”Hoppas att mamma gråter när hon ser vad jag gjort.

   Ångestens kalla klor hugger plötsligt tag i Pers hjärta, och med sorgsen min sätter han sig på stolen och betraktar bitarna. ”Vad har jag gjort?” Kvider han och lägger händerna över ansiktet.  Genom fönstret ser Per några barn plaska omkring i vattenpölarna som bildats av regnet som öser ned och längtar för några sekunder tillbaka till den där sorglösa tiden. Barnen är dyngsura men skrattar lyckligt. Per blir stående med skyffeln i handen. Det höga antika fönstret är tomt sånär som på en liten sko. Långt inne i honom väcks ett svagt minne till liv och han hör mammas glada röst.

   ”Jag har hittat dina gamla skor älskling, De första du bar. Är det inte kul?”

   Med stor skam minns Per orden som dräpte hennes glädje och de andra som följde. Han lyfter skon med pekfingret och studerar de extremt små kängorna. Om igen hör Per mammans lite hesa röst.

   ”Du anar inte vad jag letade efter dem. Ja herregud så vi letade pappa och jag. Vi ville att vår älskling skulle vara varm om fötterna.”

   Per minns doften av pappa Raol och saknaden lägger metervis av taggtråd runt hjärtat. Cancer är inget vackert ord, men inte heller något som är vackert i sig. Utmärglade lemmar, ett insjunket ansikte, förlamande tunga armar som inte orkar krama. Längtan efter bättring som uteblir år efter år.

   

Ett lågt ljud tar Per tillbaka till verkligheten och han torkar snoret från näsan med baksidan av handen.

   Dörren öppnas och han hör steg.   

   ”Hallå! Är det någon hemma?”

   Per går ut i hallen där det står en liten tjej.

   ”Jag säljer majblommor, vill du köpa?” Flickans ljusa flätor, och rödrutiga klänning får honom att tänka på en målning från förr, innan mobiltelefoner och datorer trängde in i hemmen, tiden då barnen satt hopträngda kring bordet och pysslade.

    När Per inte svarar vänder hon om och tänker gå. Flickan kastar en blick mot köket där det fortfarande ligger krossat porslin.

   ”Har du tappat dem?” frågar hon och nickar mot tallrikarna.

   Han ler svagt och skäms.  

   ”Jag har kastat dem.”

   Flickan ler tillbaka och fnissar.

   ”Så skulle jag också vilja göra ibland.

   Han lägger handen på hennes axel.  

   ”Vill du kasta några?”

   Först backar hon förskräckt, sedan skrattar hon högt.  

   ”Är det säkert? Får jag?”

    Per tar tag i flickans hand och leder henne in i köket.

   ”Varsågod, ta för dig.” Han plockar ut fyra tallrikar ur skåpet och räcker dem till henne.       ”Kasta en i taget, det låter mest.”

Under tiden som ljudet av kraschat porslin hörs från köket hämtar Per en hammare i städskåpet och spikar upp löparen som legat på vardagsrumsbordet över fönstret. Flickan kommer in och tittar på honom med stora förvånade ögon.

   ”Sådär, nu har jag gardiner. Vad tycks?” säger han och lutar sig nöjt mot dörrkarmen med armarna i kors.

     ”Man spikar inte upp gardiner.” svarar hon med en röst full av skratt. ”Ville du köpa några majblommor? Pengarna går till Cancerfonden.”

   Utan att svara drar Per upp plånboken ur fickan.  

   ”Hur mycket?” Han bläddrar med sedlarna. ”Vilken klass går du i?”

    Flickan ler blygt och sträcker fram asken med de lilavita majblommorna.

   ”Den enkla kostar tjugo, och den här kostar femtio. Jag går i sjätte klass.”

   ”Jag tar fem av den enkla” säger Per och ger henne en hundralapp som blivit vikt ett otal gånger och nästan rämnat i en av vikningarna.

När flickan lämnat lägenheten plockar Per upp en svart jacka ur ryggsäcken, öppnar ytterdörren och låser noga innan han går iväg. Målet är järnaffären som ligger runt hörnet.

   ”Jag vill köpa fem olika färger.” säger Per.

   Försäljaren tar fram en burk och öppnar den. Den är fylld av klargul smetliknande vätska.  

   ”Vad ska du måla?”

   ”Jag ska måla golvet.” Per scannar av färgschemat som sitter på hyllan. ”Vilka färger har ni? Finns det mörklila, nästan svart?”

   ”Allt går att fixa…ge mig bara lite tid.” svarar mannen och startar en underlig maskin som har ett mycket högt skallrande och gnisslande läte. ”Vänta nu…lilasvart…det blir…”

   Per tittar intresserat på vad som händer framför hans ögon och ignorerar först signalen från mobilen, men drar sen upp den tillräckligt långt för att se att det är Kerstin som ringer.  

   ”Kan hon aldrig ge sig?” muttrar han och mannen stoppar maskinen.

   ”Ursäkta, sade du något? Den här tingesten låter så överdjävligt att jag inte hör ett ord av vad du säger. Egentligen ska vi bära öronkåpor när den används, men…” Han rycker på axlarna och ler skuldmedvetet.

    Per skrattar lågt och skakar på huvudet.

   ”Du måste vara rädd om öronen. De är inte utbytbara.”

En halvtimme senare går han till sin nya bostad med kassen full av färgburkar, några penslar och lacknafta.

   Utanför dörren ställer Per ned kassen och trycker ned handen innanför skjortan där nyckeln glidit ned. Fingrarna nuddar vid den mjuka sammeten och med hjälp av pekfingret drar han upp nyckeln, sätter in den i låset och vrider om.

Den natten sover inte Per. Istället ligger han på alla fyra och målar parkettgolvet i vackra färger. Ruta för ruta blir täckt och det tråkiga rummet blir fyllt av färgglädje samtidigt som månen tar över från solen.

På morgonen väcks han av dörrklockan och ramlar ur soffan med en duns.

    ”Per, älskling…?” ropar Kerstin med tjock, mycket tveksam röst. ”Kan du inte öppna?”

Hon knackar igen och trycker på dörrklockan. ”Vännen…?”

   Per kliar sig i håret, sträcker armarna över huvudet, gäspar och reser sig upp.       Doften av färg gör honom yr och han ser i ögonvrån att fönstret blåst igen. Tveksamt öppnar han dörren på glänt och kikar ut. Kerstin är rödögd och kläderna är felknäppta.

   Per drar in henne i lägenheten.

   ”Kom in”, säger Han och sätter händerna över hennes ögon. ”Jag har en överraskning till dig.”

   Per leder Kerstin till vardagsrummet och håller andan när han tar bort händerna.

   ”Tadah…vad tycks?”

   Kerstin blir stum, och massor av tankar flyger genom huvudet medan hon vänder sig till sonen.

   ”Per…allvarligt talat…hur kan du komma på den urbota idiotiska ide´n att måla golvet. Det kostade massor att slipa upp .”Kerstin sätter sig på soffan med händerna hårt tryckta över munnen. ”Jag hoppas verkligen att det här går att återställa. Fastighetsägaren kommer aldrig att godkänna något dylikt. Aldrig.” Ett försiktigt leende glider över hennes läppar.  ”Men jag måste medge att det är vackert…lite exotiskt sådär. Vi kan…”

   Per fyller i: ”Spara det. Varför måste vi svenskar vara så tråkiga och grå? Titta på människor i utlandet. De är lyckligare än oss och jag tror att det delvis beror på att de omger sig med vackra ting och färger.”

   Kerstin inser att det ligger mycket sanning i sonens ord och studerar den bestämda munnen som är ett arv från pappan. Pers gröna ögon verkar lysa av ett inre sken och hudens lätt chokladfärgade yta ter sig mycket friskare än hennes vita.

   ”Nåja, det går nog att ordna. Tills vidare kan vi behålla det. Men…” Hon pekar leende på gardinen Per spikat upp. ”Den där får du byta ut om du ska bo här.”

   Per nickar och håller andan när de kommer till köket.

   Till hans stora förvåning uteblir skället och Kerstin pekar bara på röran.

   ”Det där får du städa upp, sedan kan du köpa in några roligare. Naturligtvis står du för betalningen.”

   Per nickar tyst, men ler.

När de skiljs åt kramar han Kerstin och säger stammande: ”P…p…på lördag bjuder jag på middag om det är okej?”

   

En början-376

Jag hade aldrig varit här, det visste jag med bestämdhet, men samtidigt kändes allt så underligt välbekant.

Hurra, hurra, det är Razmus tioårsdag idag.

Idag jobbar jag inte. Idag fyller vårt första kärleksbarn tio år. Herregud vad fort tiden går. Det känns som om det var igår vi kämpade så infernaliskt för att få barn och lämnade landet för att slippa tankar på missfall och blod, barnlängtan och hemmaliv utan barn.

I Thailand blev han till vårt lilla kärleksbarn. Första dagen i en bungalow då vi dödströtta efter resan hade tafatt sex bara för att.

Sista veckan i Thailand (vi var kvar en månad) funderade jag på varför jag åt sådana kopiösa mängder och alltid var så trött. Ha, ha...ett gravidtest berättade sanningen och skrämde skiten ur mig. Jag var med barn. Jag hade varit det flera gånger innan, men alltid fått missfall och...tänk om det skulle bli så här borta, tänkte jag med hjärtat hårt dunkande. 

Allt gick bra och det var skönt att komma hem. Jag åkte in och ut på sjukhus flera gånger eftersom jag blödde, och min lilla sötnos kom ut i en blodfors två månader för tidigt i allra högsta grad levande men med svårigheter att andas. Vi låg över en månad på sjukhus och han var så pytteliten. Jag var livrädd men samtidigt så tacksam att han valt just oss att komma till.

Det var en kort resume hur jag blev mamma till Razmus som i en dröm många år tidigare talat om vad han hette och hur han såg ut.

Idag har Peter också ledigt. Eller...ha, ha...han har åkt iväg till leklandet med Razmus och hans två kompisar. Efter det ska de åka vidare till Tom titts i Södertälje, och till kvällen kommer släkten och äter tårtor. Så ledigt vet jag inte om det är. Han jobbar inte med plåt eller trädgård i alla fall.

Under tiden har jag inte mindre än fem barn att rodda runt. Estrid och hennes småsyskon har kommit på besök idag och ska stanna tills fyra. Jag tycker det är rätt mysigt när ungarna dräller omkring runt huset och en känsla av livslycka och tacksamhet infinner sig då jag ser dem leka (och bråka).

Nu ska jag fixa tvätt och diska, sedan kanske, kanske jag hinner kika på manuset.

Ha en härlig dag

En början-375

"Det är något jag undanhållit dig", sa Tobias och tryckte ihop min hand så hårt att den vitnade. "Något du måste få veta innan vi blir ett par på riktigt."

Jag lösgjorde mig ur hans grepp och skakade handen för att få ut blodet i den igen.

"Oj förlåt, gjorde jag dig illa?" sa han och smekte mig över kinden. "Det var inte min mening älskling."

"Det är okej", sa jag och mötte hans mossgröna ögon. "Berätta nu. Vad är det du inte sagt. Har inte vi pratat om allt?" Jag bet mig i underläppen och svepte bort min långa lugg som ideligen rasade över ögat. "Jag har berättat om mina föredetta, om mammas svek och framförallt om min barndom. Du sa att du var ärlig och att du tömt ditt hjärta för mig." Utan att jag ville det blev tonen anklagande och min röst åkte upp i falsett.

"Lugn nu", sa Tobias och lade handen på min axel. "Jag har inte velat prata om det här förut. Mina tidigare flickvänner har stuckit när jag visat dem det här." Han stod tyst en lång stund och tittade på mig - öppnade plånboken och tog ut några tummade fotografier. Lade dem bredvid varandra och gjorde en gest mot dem. "Det här är mina barn. Några är med min föredetta, några med en annan."Han pekade på det första och sa: "Det här är Penny. Henne fick jag med Carla en tjej jag träffade på en resa utomlands. Jag har inte sett henne på massor av år, men fick kontakt igen förra veckan." Han flyttade fingret till nästa fotografi. "Det här är Mikael. Han fyllde precis tio." 

Jag följde hans pekfinger och tittade på hans mun som rörde sig. Underligt nog hörde jag inte honom prata. Min blick gled över de sju fotografierna han lagt upp. "Sju barn", sa jag sakta. "Du har alltså sju ungar och har inte sagt ett ord om det. Herregud Tobias."

En början-374

En polisbil med blinkande sirener kom åkande bakom oss. Jag svängde in på sidan och hörde gruset knastra under däcken. Efter en kort nick mot mannen som körde förbi svängde jag ut på den svarta landsvägen igen.

Hoppa? Nej aldrig

Morgonen började med en envis signal som vägrade låta sig stängas av. Vad det var? Min mobil förstås. Den ringer exakt klockan sex varje morgon, utom helgerna förstås.

Nåväl, Peter stängde av den och jag väckte liv i min värkande kropp. Allt gjorde ont. Inklusive min stukade fot som fortfarande ger sig tillkänna. Lite svårt att få den att läka när jag måste jobba hela tiden.

Där var det slut på klagomål.

Nu till något helt annat. 

Efter att ha lämpat av Razmus på fritid och de två andra hos kompisarna for vi till Peters verkstad för att hämta plåt han knäckt till. Det var MYCKET plåt. Svårt att få plats, men lite rep gjorde susen.

Vi åkte vidare till Sköndal där vi skulle plåta in några skorstenar. "Det går nog fort", sa Peter och pekade på stället vi skulle gå upp på. Det var inte alls brant och alla tegelpannor var borttagna. Ett tvåvåningshus. Enkelt, tänkte jag och tänkte hjälpa Peter hissa upp plåten. Men FÖRST skulle jag gå uppför en ranglig mycket svajig ställning som gjorde så att hjärtat hoppade över några slag. Darrande lade jag upp knäet på taket och hävde mig upp med resten av kroppen. Jag svalde några gånger då jag gick på det för det tar ett tag innan kroppen vänjer sig att vara där uppe. Eller, hjärnan ska jag väl säga. Människor lever inte på tak och det vet hjärnan mycket väl. Därför intar den beredskapsläge. Att ramla. He, he...det där är min egen tes. Om det stämmer vet jag inte, men sannolikheten är stor.

Vi micklade med skorstenar hela dagen. Det gick inte alls fort som Peter sagt. Pyttsan heller. Stök och bök. Taskiga lägen. Läs HÖÖÖGT.

Jag höll i mig i skorstenen när vi satte den yttre plåten och försökte att inte titta ned. Men samtidigt gillar jag att bli rädd. Bli varse att livet så lätt kan ta slut. Underligt, eller hur? Det är liksom rädslan som taggar mig. Får pulsen att dåna iväg och hjärnan att kvickna till. Det har säkert med endorfiner att göra.

Peter räckte över hinken med tänger och jag både klippte till plåt och veckade plåt. Kul, men jobbigt för händerna. Alla verktyg är menade för bautastora händer, inte mina pianofingrar. Snyggt blev det också.

De andra hantverkarna lämnade taket klockan fyra. Längtansfullt tittade jag när de gick ut i friheten och suckade. Vad är väl en skön fri sommarkväll när man kan stå på ett tak och svära över hård plåt och konstiga placeringar? 

Klockan fem gick vi ned för den skraltiga ställningen. Den gungade hit och dit och försatte mitt hjärta i panikläge. Men jag tog det lugnt och lyckade få ned både mig själv och mina verktyg utan att ramla ned.

Det var nu dags för jobbpass två: Trädgården jag passar åt en familj.

Den ligger i Huddinge och behövde både vatten, gräsklippning och kärleksfull omvårdnad. Fiskarna i dammen hade dåligt vattenflöde och filtret behövde rengöras. Det är så kallade Kois som bor där. Flera stycken. Jag ska visa dig senare. Peter flängde runt med gräsklipparen som är tjurskallig som en gammal gringubbe och inte vill starta. Peter fixar det. VARJE gång. Så orättvist. Jag har gett upp och tillkallar honom när gräset växt.

Tomaterna hade ledsnat och det mesta behövde akut vatten. När jag fixat allt kastade jag ut Snigelfritt och Gödning. Och jo, det hjälper. Mördarsniglarna dör...men även vanliga sniglar.

Efter att jag fått skjuts till Ica där min bil står med snygg reklam på sig, åkte jag och hämtade de yngsta barnen plus ett extrabarn. Hämtade paket med researchmaterial på posten, sedan äntligen hem.

Väl hemma hämtade jag posten och satte på en Smurffilm som efterfrågades. Därefter satte jag mig i stolen och DOG. Kroppen gav bara upp. Godnatt liksom.

Innan barnen lades fick de glass med jordgubbar. Därefter satte jag mig vid datorn och skrev. Och där sitter jag än.

En början-373

Pappa älskade att köra bil och det hisnade i magen när han åkte genom kurvorna. När älgen steg ut på vägen skrek jag och höll mig krampaktigt i dörrhandtaget. Som i ultrarapid såg jag pappas huvud krascha in i rutan som splittrades. Som vanligt använda han inte bälte.
Efteråt fanns bara tystnad.

Måndag-jobbdag-skriva

Måndag igen då. Men den här måndagen är inte som andra. Efter att jag städat ett företag ska jag hem och skriva på manuset igen. Du vet det där jag jobbat så hårt med i vinter.

En av de stora frågorna i manuset läste jag under tiden jag klippte gräsmattan igår. jag sprang in för att skriva ned det på en minneslapp och gick sedan glad och nöjd ut igen för att fortsätta klippningen.

Peter och hans kompis Tomas renoverade mitt kommande skrivhus igår och jag ser hur det växer fram. Vet redan hur det ska möbleras och längtar tills det går att flytta in. Tänk att få en alldeles egen vrå att krypa in i. Där jag har plats för en stor whiteboard och alla mina researchböcker plus skrivarböcker.

Förhörde Peter lite försiktigt vad som fick honom att ta tag i renoveringen och fick till svar att jag själv startat det genom att prata om det. Hm, det minns jag inte ens.

Jag klippte alla gräsmattor här hemma och vaktade barnen. Tvättade och vek tvätt.

Idag började det med att jag glömde hemnycklarna i huset. Som tur var ringde Peter hemifrån innan han for iväg. Behöver jag säga att han skrattade när jag berättade att nycklarna låg hemma.

Vi möttes i Vårsta där jag lämnade Razzel och sprang till Hampuz sommarstängda dagis för att hämta hans regnkläder. Där hade jag tur förresten. Ett antal städare fanns i lokalerna och släppte in mig. Annars hade Lilleman varit utan regnkläder x antal veckor.

Idag åkte han och Zabine med Peter till verkstaden. Han ska knäcka plåt och barnen rita.

Jag for hemåt och satte mig vid datorn. Börjar jobba elva med att städa ett stort företag som ligger strax bortanför oss. Det innebär egentid och skrivande för mig.

Inatt skrev jag fakturor och offerter tills tre då vi var så trötta att ögonen föll ihop av sig själv. Peter somnade sittande på en stol.

Ha en underbar dag

En början-372

Han var den perfekta pojkvännen. Uppmärksam mot mig och min mamma, gav mig blommor varje fredag när han kom från jobbet, gjorde bättre mat än mig och hade en kropp som var perfekt mejslad.

Kort sagt det bästa man kan ha. Ändå gnagde en tagg av osäkerhet. han var nästan för perfekt. Som om det var en mask han satte på sig varje morgon.

"Hej, vad tänker du på?" sa Magnus och satte sig på stolen bredvid. "Du ser ledsen ut. Är det något jag gjort?"

Pang, där var den igen. Taggen av osäkerhet. Eller det kanske var han som var osäker och gjorde allt för att göra mig glad? jag vände mig mot honom och log. "Jag tänker på dig."

"Mig? Jag hoppas att det är snälla tankar? Frukosten står på balkongen och väntar. Jag har en överraskning åt dig. Skynda dig och kom."