En början-984

Sommardagens sista strålar sken över den lilla sjön där Lillian och Pelle satt i en gammal eka och fiskade. Lillian vägrade att använda krok och hade i smyg klippt av den, medan Pelle glatt trädde på mask efter mask på sin krok och därmed fick napp. Att han inte hann med att kroka fast någon fisk såg han närmast som fräckt och var därmed på ganska dåligt humör.

"Hur går det för dig", frågade Lillian och tyglade sin längtan efter att be honom sätta sig ner. Båten gungade och årorna var hotande nära att glida ur sina klykor.

"Vad ser det ut som?"

Han blängde på henne och liknade tjuren som stod i hagen de passerat på väg ner till sjön. Det var bara ringen i nosen som fattades, tänkte Lillian och fnissade.

"Vad är det som är så jäkla kul? Skrattar du åt mig", fräste Pelle och drog upp metspöt och snurrade in reven med flötet. Han lade det längs med ekan på sitsarna och böjde sig ner över Lillian för att ta hennes spö. "Nu skiter vi i det här."

När han såg den tomma reven skrattade han och satte sig ner. 

Lillian tittade ner i botten på båten där några daggmaskar flöt omkring.

"Varför sa du inget", sa han och höll reven mellan tummen och pekfingret. "Du måste ha haft en riktig bumling på utan att ha märkt det. Kanske en gädda."

Hon satt tyst, lät honom tro det han ville. Lillian ville tala om sanningen. Att det inte var för fiskens skull hon ville ut och fiska, utan för allt det andra- den friska luften, fåglarna som cirkulerade runt sjön, ron i att bara sitta och göra - ingenting.

Dagboksinlägg-ADHD-Dataspelsberoende

Snön knarrar under fötterna när jag går ut och en lyckokänsla infinner sig hos mig som vägrar försvinna trots att näsan antar en röd ton och jag känner att fingrarna svider av kylan. Solens strålar speglade sig i stråna ute på ängen imorse och vi såg en spegel av is ute på täkten. Hundarna frös om tassarna efter bara några minuter och fick bäras de sista metrarna hem. Allen av björk är fylld av istappar och böjer sig djupare ner av tyngden från dem. Det är så vackert att jag får en klump av gråt i halsen.

Idag har Peter och jag varit på Hornbach och köpt gardinstänger. Vi hade pojkarna med oss och de bråkade som vanligt. Razmus retas med Hampuz och han hänger snabbt på, vilket resulterar i tjafs på hög nivå. Suckande försökte jag reda ut problemet ett antal gånger och funderade på att lägga ner hela projektet, men stod ut och fick både gardinstänger till vardagsrum och badrum. Jag visar när de kommit på plats.

På vägen hem hämtade vi upp Zabines kompis och fortsatte hem och åt mat.

Peter har tagit bort tomtarna och virvlateller, men behållit stjärnorna. Det känns tomt i fönstren och jag funderar på vad vi kan ställa där. Egentligen föredrar jag att inte ha en massa lulllull och kallar dem dammsamlare, men Peter gillar porslinsfigurer och jag kan väl stå ut, för hans skull.

Vid åtta på kvällen smet jag ut i skrivarstugan som både hade kallt golv och hade invaderats av Kalle. Det var rätt kyligt och jag satt bara någon timme innan jag släppte manuset och flyttade in igen. Händerna var iskalla, trots att jag satt på mig torgvantar.

Jag jobbar med ett kortfilmsmanus som förhoppningsvis kan bli porten till något mer.

Berättar mer när jag kan och får.

Lilleman ville att jag skulle sova med honom och jag kröp ner. Vi lyssnade på en cd-saga och somnade båda två.

Peter väckte mig lite senare och nu sitter jag här igen, med datorn. Tjejerna har lagt sig och ligger och småpratar. Razmus ligger i sängen och snurrar runt, runt. Han har lika svårt som mig att sova.

Inatt vaknade jag ungefär varannan timme. Av hundar som skällde, katter som gick ut eller in genom kattluckan, av mardrömmar och annat underligt. Det var tji att sova.

Trots det var jag inte trött imorse, och är det inte nu heller.

Jag och Peter tänkte åka till ADHD-center och lära oss mer om Raz och eventuellt vår egen diagnos. Jag och Peter har ju inte fått något läkarutlåtande, bara blivit tillsagda att vi NOG har ADHD.

Det känns som om vi behöver veta mycket mer och få råd hur vi ska bära oss åt för att hjälpa Raz på bästa sätt. Det är inte lätt ska du veta. 

Razmus och Hampuz har just nu fått totalt spelstopp, inklusive mobil och platta, vilket resulterat i en sorts abstinens som riktas mot oss och varandra, allra mest Razmus verkar det som.

Vi har även infört en helt skärmfri dag i veckan då vi spelar familjespel eller bara pratar.

Återstår att se resultatet från allt detta.

Nu är klockan ett på natten och jag ska hoppa i sängen.

Godnatt

En början-983

Tårtan smakade salt och grädden hade redan surnat, men jag hade lovat mig själv att inte påpeka det och skulle heller inte göra det.

"Smakade det", frågade mormor och rättade till kepsen som för dagen var lila.

"Det var jättegott", sa jag och lade två fingrar i kors under bordet. "Mumsigt värre."

Hon rättade till klänningen som var fylld med fläckar av diverse mat och vaggade iväg mot nästa bord.

"När tänker ni flytta henne?"

Jag vände mig mot min bror och studerade honom länge. Det mörka håret hade grånat vid tinningarna och näsan som fått ta emot flera smällar i boxningsringen drog sig åt vänster. Han var klädd i svart kostym och Saras försök att sminka över blåtiran såg mest patetisk ut.

"Jag behöver tänka över saken", sa jag och gick in till köket där jag lutade mig över diskbänken och tittade ut genom fönstret. Gästerna verkade inte ha märkt vad som pågick och jag tänkte inte informera dem.

Jag hörde stegen innan jag såg henne.

"Mimmi."

Orden var förebrående, tonen falsk.

"Mamma", sa jag och satte på kranen. "Jag trodde inte du ville komma?"

Året som gått-ADHD

Det har varit ett underbart år, med glädje i massor och vi har varit överhopade av jobb.

Vi har inte hunnit fixa till barnens rum. Inte hunnit med oss själva, men eftersom jag och Peter jobbar tillsammans hinner vi ändå ses - vilket nog skulle vara svårt annars.

Mitt skrivande har legat nere och jag saknar det.

Jag har fått ett underbart mycket speciellt uppdrag som jag filar på och hoppas ska ge ringar på vattnet.

Barnen går på sista dagarna av jullovet och jag har inga större jobb att at mig an förrän i februari.

Eftersom vår älskade unge Razmus inte lärt sig hur han ska handskas med sin ADHD har jag tagit mig an uppdraget att coacha honom och använda kraften istället för att brytas ner av den.

När jag var i hans ålder fanns inga diagnoser, bara orden från lärare och föräldrar. "Du har myror i rumpan. Sitt still", sa de.

Vad jag gjorde?

Jag gick långa promenader på rasterna för att få bort rastlösheten i kroppen, och varje kväll sprang jag kilometer efter kilometer med min hund. Jag spelade fotboll, red och gjorde en massa annat, var aldrig stilla längre stunder.

Idag har jag sprungit med Razmus, men det gäller att göra det på rätt sätt, att utnyttja det jag vet om ADHD:n Raz har. Det finns ju flera sorter som du säkert vet.

I hans fall måste jag hela tiden sätta olika mål, t.ex att vi springer från en skylt till ett träd han ser. Det där med att han hela tiden ser vart vi ska sporrar honom. Jag hejar på honom, springer ömsom bredvid, ömsom bakom. Håller hans hand, lägger min hand på hans axel. Pratar med honom, skriker, hurrar. Och sakta, sakta...springer vi hemåt.

Än så länge orkar han inte springa hela vägen, men det går bättre för var dag.

Razmus är extremt stel i kroppen och vi har börjat stretcha efter löpningen samt ta några minuter på crosstrainern. Razzel har aldrig tränat speciellt hårt och är inte van, så vi får se hur han mår imorgon. Jag själv mår bättre än någonsin, och det här med att träna betyder massor för mig. För en sisådär tjugo år sedan körde jag på gymmet sju dagar i veckan, simmade, sprang och gick på disco och dansade var och varannan dag, något som gjorde att jag hade en vältrimmad kropp och full fart dygnet runt. Jag gick till jobbet med min älskade hund efter mig och slank förbi gymmet på hemvägen. Ett ganska enformigt liv som jag inte saknar.

Nåväl, det här året har jag skaffat en helsickes massa rosor i trädgården och är nog uppe i en sextio olika sorter allt som allt. Vi har fått klart vårt stora vardagsrum och jag har äntligen fått ett bibliotek, ett stort sådant där böckerna står i genre och författare. En dröm jag haft sedan barnsben.

Zabine har bytt skola och hittat nya kamrater, men även hittat ett sätt att behålla dem gamla. Hon åker buss själv och har växt på många sätt. Min lilla flicka har blivit en tuff tjej som självsäkert går upp på scenen utan att darra i rösten och skäller ut dumma ungar som beter sig illa mot andra. Hon är fortfarande blyg och stundtals lika gosig som när hon var liten, men befinner sig i livet där vänner betyder massor och kan bo hemifrån utan att längta allt för mycket hem.

Razmus har fått hjälp i skolan och mår mycket bättre. Hans ADHD har blivit bekräftad och jag förstår massor jag inte gjort förut. Vi jobbar på att hitta ett sätt att bemöta honom utan att förstöra något och det är mycket bråk och tjafs. Mer än i vanliga familjer eftersom Raz är en retsticka av stora mått och älskar att ifrågasätta och jävlas. Inte alltid så lätt att tas med.

Lilla Hampuz mår tipptop och har det bra i skolan. Han börjar komma i trotsåldern som han halkat förbi i flera omgångar och jag har fått känna på hur det kan bli i framtiden. Han är superbt duktig i skolan och får massor med beröm av sina lärare. En rak motsats till Razmus alltså.

Målen inför år 2016 är att få barnens rum färdiga så snart det går och komma igång med redigeringen av mitt manus samt bli klart med det jag fått beställning på. Zabine sak fortsätta sin dans och sång, Raz pingis och Lilleman, ja han vet inte vad han vill. Vi funderar på brottning eftersom han är förbaskat stark, en riktig Pippi Långstrump, men time will tell.

Jag och Peter har massor med dvd-filmer att se och jag har en tanke att börja sjunga i kör igen. Något jag saknar vansinnigt.

Annars känns det som att världen blivit galen och jag funderar mycket på hur det blir när ungarna ska ut i livet. Redan nu finns tankar på det som händer i Stockholm - knivskärningar, skottlossning och unga flickor som blir utsatta för diverse saker.

Vi hade tänkt låta Zabine börja på kulturama men lät bli eftersom hon då skulle åka från oss till Tumba via buss och från Tumba med pendeln till stan för att där ta buss igen. 

Jag hoppas 2016 blir ett år då människor blir snällare mot varandra och att freden stannar kvar i vårt land och andra. 

God fortsättning

 

En början-982

Jag rodnade av skam när jag insåg vad som pågått under de dagar jag vistats hos min farbror. Min bror och min kusin borde skämmas som stått under trappan och glott in under kjolarna på kvinnorna som passerat. Jag skämdes. Mamma skulle bli galen och om pappa levt skulle de fått smörj.
Jag var elva och skulle bli tolv till våren. Vistelsen här hos farbror och faster slutar nog i samma stund sanningen kommer fram. Fredrik skulle säkert neka, men jag hade sett dem. Båda två.
Jag och Merja satt i lusthuset och pratade tills långt in på natten. Hon om sina kärleksbekymmer, jag om annat.
Plötsligt knackade det på dörren. Hårt.

En början-981

Det var inte riktigt så här jag tänkt mig semestra, men efter att ha sett en massa fotografier på nätet ville jag uppleva allt som berättades på forumet. De vackra grottorna var fyllda av istappar som gnistrade i olika färger och dånet från forsen som slog sig fram genom grottorna fyllde våra huvuden. Jens gick några meter framför mig och bar all vår packning, och jag höll i den extremt starka ficklampan. Här och var kilade ödlor över väggarna och försvann in i djupa skrevor. Jag försökte hinna upp med kameran men misslyckades nästan varje gång. De få bilder jag fick innehöll en svans eller spetsen på ett huvud. Vi skulle nog bli tvungna att gästa ställets utställning för att se djuren i dess helhet.
Glaskupolerna som byggts över olika grupper med växter såg skör ut och jag vågade inte ens nudda den när vi passerade. Jens däremot lade handen mot ytan och drog med pekfingrets yttersta spets över den.
Vi hade inte sagt ett enda ord på hela tiden vi vistats i grottorna, och jag var nödgad att harkla mig när jag äntligen tänkte yttra mig.
”Var det så här du föreställt dig det?”
Han stannade och vände sig mot mig. De blåa ögonen värmde mitt inre och mitt blod verkade flyta fortare för hjärtat galopperade.
”Inte riktigt, men av dina beskrivningar  förstod jag att det skulle vara något alldeles extra.”
Han fortsatte gå framåt längs den smala vägen utmejslad av människohänder som hållit olika verktyg. Små trappsteg ledde upp till en avsats där vi hittade en lång linbana baserad på att sitta på en stol som kanade längs en vajer över ett brant stup. När vi klev på visste vi inte var den skulle stanna, och det blev en fullständig överraskning när stolen efter några meter delade sig i två lika delar och lämnade oss i ett intet.
När jag landade i vattnet skrek jag så högt att det ekade mellan väggarna. Kylan omfamnade benen, och det stänkte vatten långt upp på ryggen.

En början-980

Det evigt plingande ljudet hotade allvarligt Miriam att bli döv.Det var hon fullt övertygad om. Först var det Michael som lärde sig spela fiol och nu Teo som var fullt övertygad att pianoklink var hans melodi.
Hon lade kudden över huvudet och försökte tänka på något annat.
Tonerna åt sig in i öronen och hon ville slå fiolen sönder och samman. Hur kunde han välja ett dylikt instrument tänkte Sara.
”Kan inte du spela in mig”, frågade Michael och lade huvudet på sned.
”Är inte du för gammal för det här?”
Sara ångrade orden innan de hunnit ut från munnen, men hann inte stoppa dem.
”Gammal”, sa Michael och stoppade i rörelsen. ”Vad menar du med det?”
Sara grimaserade och slog ut med händerna i en svepande rörelse.
”Ja, jo, jag…”

En början-979

Jag fryser. Dörren till kylen borde ha öppnats för länge sedan nu, men den förblir stängd, och handtaget...ja det sitter på utsidan.

Det svider i min nästipp och snoret har fryst till is. Fötterna känner jag inte längre och känseln i fingertopparna är borta. 

Det jag nu ska berätta måste stanna mellan oss. Om det kommer fram vad jag sysslat med de senaste månaderna åker jag i fängelse.

Den där olycksaliga måndagen då allt började skulle jag vilja radera, men min hunger efter snabba cash och äventyr gjorde att jag hoppade på idéen som Magnus lade fram när vi smålulliga satt och diskuterade livets allvar i min kvart.

"Snabba cash, sa du", muttrade han och drog fram ett pappersark ur fickan som han vecklade upp. "Jag har en stensätter plan."

Jag borde ha rest mig och gått hem, men eftersom jag redan var hemma, stannade jag kvar, och lyssnade uppmärksammare än jag ville.

Mitt liv sög verkligen när det här hände. Min pojkvän hade dragit, jobbet var urtråkigt och dessutom jäkligt dåligt betalt. Kursen jag tagit och som skulle bli min biljett till framtiden gick inte så bra som jag ville. Att plugga hade aldrig varit min grej. Jag sov bort lektionerna och var lärarens hatobjekt nummer ett eftersom jag ändå klarade tentorna halvbra. Det blev inte mycket nattliv och vännerna droppade av en efter en eftersom tråkiga jag alltid somnade när vi gick på bio eller hade tjejträffar.

Fatta själv att försöka hålla ögonen öppna när tio brudar tjattrar om struliga killar och olika åkommor som berodde på alltför mycket sex med olika partners. 

Första gången jag stal några kilo märkte ingen något. Jag bar dem ut till bilen där jag ställt en minikylskåp som drevs av bilbatteriet. Ironin i det hela är väl att jag laddade bilen på firmans apparat. Det var en extraförmån som vi anställda hade. Om de bara anat vad jag gjorde med den energin.

Nåväl, en gång är ingen gång, två är en för mycket, och tre...är totalt galet.

Magnus jobbade i charken och visste exakt när skinkorna skulle komma. Vi kryddade det hela med x antal kilon oxfile. Gissa om hotellet vi tagit kontakt med gnuggade händerna. Han gav oss pengar och sålde skiten till sina gäster.

En början-978

"Jag ska starta eget", sa Frida och drog upp håret i en tofs mitt på huvudet. "Minst två, kanske tre firmor."

"Jaså", sa pappa och kliade sig i örat. "Hur ska du finansiera det?"

Frida drog i sin nästipp tills den blev röd, sedan bet hon i underläppen och knycklade ihop ansiktet. 

"Jag tänkte att du skulle vara med. Som chef eller nåt."

"Jaså minsann. Chef säger du? Vad får jag i lön då?"

"Lön?"

"Jag måste ju få betalt för det jag gör. Ellerhur?"

Frida kliade sig i huvudet där tofsen satt fäst.

"Hade du tänkt att jag skulle jobba gratis?"

"Nja", mumlade hon och skrapade med tån i marken.

"Jag vill ha femtio, nej hundra kronor i timmen. Då kan du lätt räkna ut hur mycket det blir."

Frida drog med handen över hakan och gjorde en konstig min med munnen.

"Nåväl", sa pappa och satte sig i en av utemöblerna. "Vi börjar med att göra en plan." 

En början-977

Det regnade aldrig den sommaren. Eller, nog gjorde det det, men jag var så lycklig att inget kunde ta bort leendet. Jag gick barfota och klänningarna avlöste varandra. Mamma och pappa sa att det var min sista lediga sommar, att allvaret med jobb och egen lägenhet skulle börja till hösten.

Magnus och jag träffades utanför toaletterna nere vid sjön. Du vet de där fula bajamajorna som kommunen ställer dit. Lukten var obeskrivligt äcklig, men jag stod kvar och väntade medan han gick in.

"Behöver du också gå in", frågade han när han kom ut. "Det är rätt skitigt och jag kan inte säga att det var någon särskilt behaglig upplevelse", fortsatte han och tog min hand.

"Oj då", sa jag och kände hur värmen från hans hand trängde in genom mitt skinn.

"Magnus, heter jag", sa han och vevade med min hand i sin. "Kul att ses."

"Kommer du härifrån", frågade jag och försökte låta bli att glo för mycket på honom. "Jag menar..."

Jag tystnade och undrade hur jag skulle bära mig åt för att få honom bort från området. Pia skulle säkert slå sina lovar runt honom, och Beata, hon kunde aldrig låta bli mina killar. Det blev en tävling varje gång jag träffade någon. En tävling om att ta killen från mig snabbast möjligt. När de fått sin vilja igenom skippade de honom och kom med någon dålig förklaring.

"Vågar du följa med mig hem", frågade Magnus mig och höll min hand hårt. "Jag bor nere i stan i en etta."

Jag följde honom hem och kom inte därifrån på en hel vecka. Mamma grät och bannade om vartannat medan pappa mest ryckte på axlarna och mumlade att jag var stor nog att ta hand om mig själv.

En början-976

Jag öppnade tidningen och bläddrade först åt ena hållet, sedan det andra. Kändisarna som fanns på bilderna hade jag nog sett förut, men mindes varken namn eller vilken film de deltagit i. I min värld behövde jag inte lägga sådant på minnet. Om jag skapade karaktärer som hade ett någorlunda hyfsat liv och lade en massa hinder i vägen för dem, blev min förläggare glad. Och naturligtvis måste boken sälja, filmen likaså.

Den här gången reste jag bort för att slutföra manuset. Långt bort. Det blev närmast patetiskt löjligt att jag som är mörkrädd tog beslutet att åka ut i skogen, långt från både människor och el. 

Lågan flammade oförtrutet på medan skymningen byttes ut till mörker. Jag hade samlat på mig en massa ved och sett till att tidningarna inte var fuktiga i den råkalla byggnaden som min kusin behagade kalla hus. I mina ögon såg huset mer ut som en ateljé. Fönstren nådde från takfoten ända ner till marken, och på taket fanns det också stora fönster.

När jag lade mig i sängen och tittade upp i taket, såg jag stjärnorna. I min hjärna startade frågorna: Hur bar man sig åt för att putsa alla fönster? Gick de att öppna? Tänk om de började läcka? Tänk om en gren faller ner på taket/fönstren. Håller de då?

Naturligtvis skulle det vara enkelt att plocka upp mobilen som jag lagt längst ner i väskan och stängt av, men jag ville inte prata med någon, inte ens min kusin, och tiden här skulle jag endast tillbringa med manuset, inte en massa babbel.

Ögonlocken blev tunga och mina fötter domnade bort när jag satt på dem. Datorns batteri började sina och jag tog upp anteckningsboken för att fortsätta skriva där. 

Ett lätt dunkande hördes. Som om ett fönster stod och slog.

Jag gled med blicken över alla öppningar, nä, alla verkade stängda. Obehag spred sig i mig. Tänk om någon just i denna stund stod och tittade på mig, tänkte jag och rusade upp, drog för alla gardiner jag hittade och var på väg att hänga upp filtar över fönstren när jag såg mig själv i hallspegeln. Kinderna blossade och sockarna var två eller tre nummer för stora, benen var smala och huden lyste vit. Jag höll om mig själv och skrattade, usch vilken fjompa jag är, tänkte jag, och gick in i köket.

Det rykte från ljusen jag ställt på bordet. Underligt, tänkte jag, men skyllde på dålig kvalité på ljusen. Hemma i stan hände det förvisso aldrig att de bara slocknade av sig själv, men...