Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



24 mars 2011

TEMA Äventyr

Med blicken riktad rätt framåt klättrade Estrid över det låga staketet som omgärdade dagiset, och kröp ihop när hon landade på andra sidan. Hon kikade in på skolgården genom de vitmålade spjälorna, men såg ingen av fröknarna.
Estrid smög sakta bort från området, hukad så att ingen skulle se henne. Egentligen var de vita stövlarna hon tjatade till sig att ha imorse alldeles för snygga för att klafsa omkring i leran efter snösmältningen, men pappa hade gett med sig när Estrid kastade sig ned på golvet och skrek.
Nu var de fulla av gråbrun kleggig lera, och skulle nog aldrig bli så fina som de varit imorse. Estrid tittade sorgset på dem, och visste exakt vad som skulle hända när mamma kom. Orden skulle komma ut som igelkottar, hoprullade beredda att sticka, och sedan kom tårarna. Stora, anklagande.

Estrid skakade på huvudet för att få bilden av mamman att försvinna, men hörde orden som ofta sades i vredesmod dåna i huvudet. ”Jag lämnar bort dig! Jag orkar inte längre! Du är så stygg Estrid!” Många gånger ville hon skruva ned volymen på mamman, och blunda.

Några kvarter bort hittade Estrid en stig in i skogen som verkade intressant. Vantarna var våta, och om hon kände efter riktigt ordentligt var nog byxorna lite våta de med. Solen lyste, och Estrid kände vårpirr i magen. Egentligen kanske det var lika bra att hon rymde, sådär som Barnen i Frostmofjället gjorde. Nu var det ju inte massor av snö som den gången de gick över fjället, och att kalla berget som låg bakom skogen fjäll var nog att ta i. Estrid log för sig själv, och tog några steg in i skogen. Mamma skulle säkert bli jätteglad när hon slapp henne. Då fanns bara lillebror i familjen, och han pratade inte ens, bara skrek…hela nätterna. Pappa brukade gå omkring och vyssa honom natt efter natt. När inte Estrid hörde det välbekanta trampet av hans cirklande tyckte hon att det var jättesvårt att sova. Ljudet hade blivit en vana.

En man några meter bort iakttog med stort intresse den lilla flickan. Han tittade sig runt innan han gick närmare. Med händerna som en tratt ropade mannen högt på Estrid. ”Hallå flicka lilla, det finns vargar här. Var är din mamma?” Han gick in efter henne, och närmade sig snabbt. ”Vänta, jag skall inte göra dig illa. Vänta!”
Estrid skyndade sig att gömma sig under en stor tall. Med skakande händer och skallrande tänder kröp hon ihop till en liten boll och blundade hårt.

Mannen gick flåsande förbi trädet hon satt under, och Estrid såg att han var mycket skäggig och svartmuskig. Mannen satte händerna som en tratt och skrek igen. ”Hallå! Flicka lilla, akta dig för vargarna.”
Muttrande vände han om och gick tillbaka ut ur skogen, sedan försvann han ur sikte och hörhåll.
Estrid satt kvar och tryckte länge, länge…tills hon var så kissnödig att det gjorde ont i magen. Försiktigt drog hon grenarna åt sidorna och kröp ut i solskenet.
Efter att Estrid kissat smög hon ut ur skogen, och skyndade sig tillbaka till dagiset där fröknarna oroligt letade efter henne.

Estrid smög tillbaka samma väg som hon smitit ut. Carolin sprang fram och grep tag i hennes armar när hon såg henne. ”Var har du varit gumman? Vi blev så oroliga. Alla måste gå in för det är en kille som rymt från fängelset.” Carolin lade armen runt Estrid och kramade om henne. ”Lilla, lilla gumman. Skräm oss aldrig så mer. Mitt hjärta höll på att hoppa ur kroppen när jag märkte att du var borta.” Hon vinkade åt en annan kvinna som kröp på alla fyra i snåren runt dagiset. ”Hon är här Ella. Jag hittade henne på baksidan.”

Efter att barnen klätt av sig fick de varm choklad och bulle. Estrid tittade på klockan och såg att den närmade sig tiden då mamma skulle komma.

5 kommentarer:

  1. Stackars lilla tös. Att vilja rymma när man är så liten, det gör ont att läsa.

    SvaraRadera
  2. Det kändes så realistiskt när han pratade om vargar.

    SvaraRadera
  3. Det finaste partiet för mig är liknelsen mellan mammans ord och igelkottar :)! :)

    SvaraRadera
  4. verklighetstroget, jag tycker om det.

    SvaraRadera
  5. Jag faller också pladask för igelkottsorden. Även för mamman som hon vill skruva ner volymen på. Sista raden gör att det känns som om äventyret aldrig tar slut för lilla Estrid.

    SvaraRadera