Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



22 augusti 2011

TEMA Hiss

Jag visste aldrig vilket humör han skulle vara på.
En del dagar gömde jag mig i garderoben tills han gått.
Mamma såg aldrig de där sidorna, och hyssjade mig då jag tog upp vad jag varit med om.
Jag fick inte synas, och helst inte heller höras.

En dag stod jag i hissen när farbror Evald kom instånkande.
Det runda ansiktet blossade, och han hade som valigt glömt att dra upp dragkedjan på byxorna. Inte en enda blick gav han mig. Ett tryck på knappen, blicken rakt in i väggen, och det sedvanliga dubbelplinget på vår dörrklocka.

Några minuter senare var dem igång. Stönandet från mamma och ett underligt väsande från honom. Sängens brädor knakade oroväckande, och mitt hjärta nästan brast av ångest att pappa skulle komma hem.

Naturligtvis höll det inte länge.
En dag när farbror Evald joxade med mamma i badrummet medan de duschade, var jag så inne i lyssnandet efter deras rörelser att jag totalt missade att kolla ytterdörren.
Ljudet av pappas förgrymmade röst, och spegeln som sprack i samma sekund förföljde mig tills för några år sedan. Ärret under ögat hade läkt, men mitt inre var som ett öppet sår.

Psykologen jag besökte öppnade alla ventiler och jag grät i nästan ett dygn.
Dagen efter gick jag till mammas grav som var tom och täckt av ogräs. Jag hade äntligen förlåtit henne, och förstod delvis varför hon gjort som hon gjort.

1 kommentar: