Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



3 oktober 2011

Liten katt på tallegren

"Jaha, hur mycket hann du skriva idag då?" sade Hampuz dagisfröken då jag kom och hämtade honom alldeles nyss.
"Nja, jag har jobbat hela dagen på att få ned vår älskade kissemiss från en smal kvist sju meter upp i luften på en tall...inget roligt, men hon kom ned till slut...efter flera timmars ropande, trixande med korgar fulla med kattmat som lockbete, och mig klättrande på en smal stege." jag skrattar till och slår ut med händerna. "Till slut var jag nästan panikslagen, och vi försökte faktiskt skaka ned henne med ett rep vi fått över grenen med hjälp av ett rep och ett äpple. Det var ca 5 m upp till första grenen.
Hon tittade på mig med konstig min.
Jag rodnade lite, och fortsatte. "Jag hade en tvättlina som jag tryckte in änden på i ett stort äpple, sedan kastade vi det över grenen Zally satte på, och knöt fast en korg i andra änden...hävstångseffekten liksom.
Hon tittade på mig och skakade på huvudet.
"Ärligt talat Anitha, så fattar jag inte vad du menar, men det är väl bra att det fungerade..." dagisfröken gjorde en kort paus. "För hon är väl nere nu?"
Jag nickade och log stort. 
"Jo, Peter klättrade upp i trädet..."
Hon öppnade munnen, men säger först ingenting, sedan kommer ett "Men...?" dagisfröken satt tyst en stund mitt bland alla stojande barn. "Var det inte du som tog ned henne med korgen."
Jag skrattade högt, och sade." Nej, hon vägrade krypa ned i korgen, och det kanske var lika bra, den var väldigt vinglig."

Nu kom Lilleman rusande, och stoppade allt vidare prat.

Väl hemma mötte våran lilla kissemiss oss i dörren, och tveksamt släppte jag ut henne med orden. "Inget mer klättrande hörru du lilla fröken."

Ett tag funderade jag och Peter på att ringa en arborist från trakten, eller till brandkåren. Allt för att lilla hjärtat skall komma ned från sin höga utsiktsplats.


1 kommentar:

  1. Det blev ju en bra historia ändå, fast du inte fick skrivet så mycket. Tur att det ordnade sig med katten.

    SvaraRadera