Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



23 februari 2012

TEMA Gå långt DEL 7 av novellen om Pelle

Flygresan tog massor av timmar, och det var många gånger Pelle ville vända om, men inte kunde. Han hade sovit bort några timmar och var rätt mör i hela kroppen när han äntligen nådde destinationen. En man som suttit bredvid honom under resan hade på slutet suttit och pratat i ett. 
Den överviktiga mannen berättade att han var flygrädd och att han tyckte landningen var det värsta. ”Förlåt, men kan jag…” Han var blossande röd ”Kan jag få hålla din hand när vi landar? Jag förstår om du säger nej. Vi känner ju inte…” 
Pelle tog resolut den andres hand ”Det är lugnt, jag förstår dig. Det kan vara lite turbulent att landa ibland. Väck mig om jag somnar.”

När de landat (Pelle med sin hand tryggt hållande sin medpassagerares hand) skildes de åt med ett ”Hejdå, vi ses säkert senare.” 
Pelle tittade på sin klocka och såg att det blivit natt därhemma. Vid det här laget visste säkert alla deras vänner om hans flykt, för flykt var det ju egentligen. Från kylan, från allt ansvar, och från förhållanden. Han tittade på fotona av sin familj och kände ett vemod dra igenom medvetandet. ”Undrar om Carolina hatar mig nu?” sade han högt för sig själv. Barn glömmer fort. De skulle ha glömt honom om några år. Eller? Mindes barn kanske det som var traumatiskt, för det var ju det som var faktum. Han berövade sina älskade ungar sin far på grund av en idiotisk frihetslängtan som väckts av en sierska han inte ens kände. Hon var säkert en bluff som de så kaxigt skojat om efteråt. Hur var det de sade? Hm, jovisst ja. De hade kallat hennes prat mumbojumbo. Undrar om det ordet ens fanns i ordlistan?

Medan Pelle suttit på flygplanet på väg till ett varmare land hade Carolina hämtat barnen på dagiset. 
De hade skrattande hoppat in i hennes famn när hon kommit och sedan överröst henne med pussar. ”Jag har saknat dig mamma” 
Emma puttade undan lilla Frida som höll krampaktigt runt sin mammas hals. ”Ja me” 
Frida släppte inte greppet. ”Lilla gumman släpp mig, du stryper mig ju nästan, och du Emma släpp du med” Carolina lossade varsamt deras händer från sin hals och reste sig upp. ”Jag saknar er alltid mina älsklingar. Det vet ni väl? Pappa saknar er också. Han sitter säkert hemma och väntar på oss vid det här laget. Skall vi klä på oss och åka hem nu? 
Efter lite strulande med skor som inte satt på rätt fot och jackor som inte ville stängas satt de snart i bilen på väg hem. Till tryggheten i hemmet, där kärleken härskade både till varandra och till barnen.

Men därhemma ekade det tomt, och när Carolina ringde till Pelles mobil svarade bara hans svarare. ”Hejsan! Du har kommit till Pelle Aronsson. Jag kan inte ta ditt samtal just nu, men ring mig senare eller ge ett meddelande här. Ha en härlig dag!” Ett klick avslutade meddelandet och sedan hörde man en surrande ton som avslutades med ett högt tjut.
”Hej Älskling! Jag och barnen är hemma nu, men du jobbar väl över förstår jag. Vi ses senare. Jag älskar dig! Puss, puss!” Carolina pussade på mobiltelefonen och lade sedan på.
”Jaha ungar, pappa jobbar över så vi får väl klara oss själva. Vad vill ni ha ikväll? Ni får bestämma helt och hållet. Inom vissa gränser förstås.” Hon skrattade till lite när hon tänkte på lilla Fridas favoriträtt pannkaka med glass i mängder och chokladsås på det. Inte riktigt så nyttigt. 
En timme senare satt två mätta barn med ansiktet nedgrisat av jordgubbssylt som använts till pannkakorna. 
”Mamma, jag är tött.” Frida hasade sig ned från stolen och upp i Carolinas knä. 
Emma följde med till sovrummet för att lyssna på sagan Carolina läste, och sov snart sött. Frida hade somnat direkt. Trött efter dagens lek på dagiset.

Kvällen kom, men ingen Pelle dök upp, och han ringde inte från mobilen. 
Först var Carolina arg, sedan blev hon rädd. Kunde något hänt? Låg han just nu på något sjukhus utan möjlighet att göra sig förstådd? Medvetslös? Hade han blivit nedslagen? Krockat? (Nej, just ja, bilen stod ju på uppfarten). Hennes hjärna cirklade runt alla tänkbara scener och skeenden. Hon kollade så att mobilen fungerade, och att hemtelefonen gick.

När klockan närmade sig midnatt ringde hon upp Hampuz som svarade sömndrucket. ”Mm, Hampuz här.” Carolina försökte hålla tårarna i schack men lyckades inte riktigt och Hampuz blev klarvaken. ”Vad har hänt? Hur är det fatt?” 
Hon snyftade och snöt sig innan hon började berätta vad som hänt. ”Pelle är borta! Bara spårlöst borta!” Hampuz kände en kall kåre i ryggraden när han hörde vad Caroline sade. Pelle gjorde det den djäveln. Han gjorde det. Bara stack ifrån alltihop. Jag borde ha fattat vad som var på gång
”Hampuz hallå! Vet du var han är? Har du hört något?” Frågorna från henne haglade över honom. ”Hampuz för i helvete, vet du något?” Carolin lät desperat. 
”Jag kommer över” sade han bara kort och lade på luren. Det var långt att gå, men bussarna hade slutat gå så han hade inget val.

När Hampuz anlände till det välbekanta lilla huset vände hela hans mage ut och in och Hampuz spydde i deras fina rosenrabatt. Han kände sig som en stor skit som skulle ge henne beskedet. Stackars, stackars kvinna. Vilken sorg hon och de stackars barnen skulle gå igenom.
”Herregud Pelle hur kan du överge ungarna? ”Hampuz pratade rätt ut i luften medan han tog de sista stegen till deras ytterdörr. Han plingade på och hörde hennes snabba steg därinne innan dörren öppnades.


6 kommentarer:

  1. Så grymt och egoistiskt av honom, att inte ens våga stanna kvar och förklara varför och barnen, barnen är ju ett gemensamt ansvar! För mig finns det bara en giltig anledning att få göra som Pelle gör, att man är så destruktiv att det skulle gå ut över barnen, att man räddar dem genom att lämna (men utan förklaring - oförlåtligt) - ska bli spännande att läsa fortsättningen. Får man ge "negativ" kritik också? Det där med att kräkas tycker jag har blivit en för vanlig symbol för något man inte klarar av. Välj helst något annat ... ;D

    SvaraRadera
  2. Vilken gubbe! Går inte att förstå hur han tänker!

    SvaraRadera
  3. Fortsättning önskar jag...Jag blir lika arg varenda gång jag läser om din Pelle.

    SvaraRadera
  4. Ha, ha...vad bra att jag väcker känslor för det är meningen.
    Jonna, har det inte blivit lite grand så att illamående hör ihop med smärta.
    Jag spydde som en gris när jag blev utsatt för otrohet, och det var omöjligt att äta.
    Det roliga i det hela är att det inte alls är länge sedan jag såg en dokumentär om en gubbe som gjorde så här, och inte hörde av sig förrän dottern hittade honom genom ett tv-program tjugo år sedan.

    SvaraRadera
  5. Jag vill också läsa fortsättningen.
    Egentligen mer om bakgrunden hos sierskan med.

    SvaraRadera