Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



22 februari 2014

En början-581

Vinden blåste inte längre. Mina fötter stack som om jag stod på nålar och ena lillfingret hade börjat anta en blålila färg. Den lilla ön jag flutit upp på bestod till största delen av svarta hällar som lutade brant ned mot vattnet. Egentligen var det ett stort mirakel att jag över huvud taget kommit upp på dem. För första gången på mycket länge önskade jag att jag följt med min bror på en av de många överlevnadskurser han bevistat. Jag ångrade bittert att jag skämtat bort hans försök att lära mig allt han själv lärt sig, och önskade nu att jag åtminstone sneglat i en av böckerna som ständigt legat på hyllan under vårt vardagsrumsbord. Om det ändå varit sommar. Då hade vistelsen här bestått av sol och bad. Istället hade mitt hår fyllts med istappar, och på några ynka dagar hade skägget vuxit ut till en ostyrig massa av hår.
Jag närde en fåfäng dröm att mina kläder som hängde i den slokande enen skulle dra till sig någons uppmärksamhet, men kylan var närmast olidlig. Jag längtade mig galen efter en varm brasa och en kopp rykande choklad. Mitt enda sällskap på ön verkade bli en sol som doldes av dis dagtid, och en skrattande måne nattetid. Du vet att dygnet har tjugofyra timmar va? T-j-u-g-o-f-y-r-a timmar. Jag har aldrig frusit så mycket som nu. I morse såg jag att min högra fot hade ett stort sår strax under tån. Blodet har koagulerat nu och skapat en mörk, torkad fläck som brister så fort jag stödjer på den. Inte bra. Inte bra alls. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar