Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



24 april 2014

En början-631

En stingande smärta for upp genom foten, fotleden och låret. En skugga simmade iväg långt nere på botten och jag förstod att det måste vara den som orsakat smärtan. Foten domnade långsamt bort och jag hoppade på ett ben så gott det gick, tills jag såg Peder långt borta på en brygga. 
Han mer eller mindre hoppade ner från bryggan, och sprang mot mig. "Lilla Hjärtat, vad har hänt?"
"Jag trampade på något på botten. Den hade samma färg som botten, och jag såg den knappt, bara sanden den vispade upp. Hela foten har domnat bort. Finns det verkligen giftiga fiskar här i Sverige?"
Peder tog upp mobiltelefonen och gjorde som han alltid gjorde - googlade. "Jodå, det finns en fisk som heter Fjärsing. Man får en kraftig inflammation med smärta, svullnad och domningar. Vi måste få dig till sjukhuset. Kan du stödja på foten över huvudtaget, nej vänta, gör det inte. Jag bär dig istället."
Pustande och frustande bar han min åttio kilo tunga kropp till bilen, och öppnade dörren. "Sådär, hoppa in. Nu är det bara ett problem, jag kan inte köra bil." 
"Jag kan instruera dig. Det är inte så svårt", sa jag och blundade när smärtan for genom foten igen.
Peder satte sig vid ratten och drog i spakarna efter mina anvisningar, men gav upp och slog frustrerat på ratten. "Det är för svårt. Hur mår du gumman? Jag försöker få hit en ambulans istället."
Jag tittade på foten som svullnat upp rejält och gnisslade tänder när smärtan flyttade sig vidare uppåt benet. Det kändes som om det brann inuti det.
Han tryckte febrilt på knapparna och jag såg svetten rinna över hans ansikte.
Plötsligt kände jag mig illamående och lutade mig ut genom dörren. 
"Det står här att man inte behöver åka till sjukhuset, att man bara ska vila och sätta såret i ett hett bad", sa Peder och lutade sig in över mig, och tog tag i foten. "Men, jag tycker vi åker i alla fall. Har du sett att den ändrat färg?"
Jag spottade flera gånger, och satte mig sedan tillrätta. Jodå, nog hade den ändrat färg alltid. Smärtan från foten smittade av sig till huvudet och omgivningen gungade. Jag nickade med tårfyllda ögon.
"Om du har tur så är det den stora fjärsingen du gått på. Den lilla är tydligen giftigare", sa han och scrollade på mobilen. "Såg du någon svart fena?"
Ögonlocken kändes tunga, och jag gäspade flera gånger. Smärtan hade lugnat ner sig och jag lutade mig mot sätet. Tungan klibbade fast i gommen, och huvudet sprängde av värk.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar